måndag 27 juni 2016

Det går bättre dag för dag - dag för dag...

Provade att springa lite längre igår, alltså inte en längre sträcka totalt men att på samma sträcka som tidigare (drygt 4 km) springa längre och gå mindre. På förra löppasset fick jag lite ont i knät igen, som gick över nästan direkt efteråt men jag kände mig ändå lite nedstämd och hann tänka saker om att löpning kanske inte fungerar för min kropp - buhu! Och så vidare.

Men igår. Wohoo! Det gick jättebra! Det var grymt varmt på vissa ställen i skogen, men förutom det så kändes det så otroligt skönt och bra sällskap hade jag också. En väldigt pratsugen sjuåring som cyklade hela sträckan som jag sprang.

Tror att han tyckte det var lite kul att "snacka skit" som han sa, och att få ha sin mamma för sig själv ett tag, för han frågade när vi skulle ge oss ut igen. Han är inte så tokig den där ungen ändå.

torsdag 23 juni 2016

Det är inte så här det ska vara

Det här med att vi föräldrar ska lära våra döttrar om vilka faror som lurar om; de klär sig i för korta kjolar, dricker för mycket, är ute och går sent på kvällen, är oaktsamma med vem de ligger med och så vidare, och så vidare.. Vad är det vi vill ha sagt egentligen?

Att våra söner är helt inkompetenta att styra över sina egna handlingar?

Att våra söner inte kan förstå konsekvenser?

Att våra söner medvetet vill göra andra personer illa?

Oavsett hur vi uppfostrar dem? För att det är deras natur?

Bullshit. Ren och skär bullshit. Har vi så liten tro i människan att vi inte trycker att det ens är lönt att engagera oss? Eller ser våran egen roll våra barns beteende?

Hur många har inte varit med om att det lilla, lilla barnet helt plötsligt använder ens egna argument mot en själv? Jag har det, många gånger. Vart tror vi egentligen att den lärdomen kommer ifrån? Rymden? Tv?

Ta det här med det uppmärksammade fallet om en idrottare som våldtar och familjen hävdar att det endast var en "lack of judgement". Öhh... En tillfällig förvirring är när en lägger tandkrämen i kylskåpet för att en kommer på ett annat ärende till kylskåpet mitt under tandborstningen. Det handlar liksom om sekunder. En våldtäkt pågår säkerligen liiite längre än så (OBS säger inte att en våldtäkt inte kan vara kort!). Vilken normalt funtad människa som helst skulle efter den där "lack of judgement" vakna till och stanna upp i sitt beteende. Den där jäkla tandkrämstuben ligger ju inte i kylskåpet en evighet heller liksom.

Den som utför en så vidrig handling utan att tänka till och stanna upp från sin "tillfälliga förvirring" är inte en "nice guy". Den personen är en våldtäktsman. Punkt slut.

tisdag 21 juni 2016

Känslor tänker inte

Sedan i fredags har jag haft en ettåring i familjen. Det här året som gått, alltså shit vad snabbt det är rullat förbi. Jag hänger verkligen inte med!

Det kanske är därför som jag känner mig så splittrad? För mig är minstingen fortfarande en liten, liten bebis och inte en ettåring som håller på och lär sig att gå helt själv. En individ med så mycket humor och busighet att det bubblar över. Ja, kanske.

Sen jag började jobba heltid igen känns det som att jag aldrig träffar barnen, fast det gör jag ju. Det vet jag. Men känslan. Den har liksom inget logiskt tänkande.

Jag saknar till och med bråken (jomenprecis, det där med logiskt tänkande för känslor - puttsväck!).

måndag 20 juni 2016

I'm back?

Jo, jag vet att jag inte skrivit särskilt mycket på sistone. Och att ansvaret ligger hos mig. Men vet du. Jag har haft mycket att ta ställning till sista tiden och alls haft någon lust att skriva här. Visst är det tråkigt? Jag har velat skriva, men inte här. Har känts lite för öppet för det som jag behöver få ur mig. Har fortfarande en hel del tankar i huvudet som behöver komma ut men i vilket forum och för vilka öron vet jag inte än.

Nytt jobb

Så om vi ska gå igenom det som är nytt under solen för mig kan vi börja med att jag har bytt jobb. En ny arbetsgivare men samma titel som förut. Många snarlika arbetsuppgifter men även en del nytt. Det känns otroligt bra och jag känner mig väl omhändertagen. Det var i början av maj som jag bytte från OKG till Mönsterås kommun (oj, undrar om jag någonsin namngett var jag jobbat tidigare??). Just nu är det ett tidsbegränsat arbete vilket jag har blandade känslor över.

Bra - jag trivs med arbetsuppgifterna och känner att det finns en hel del områden där jag kan göra nytta. Samt att jag kan utveckla mig ganska duktigt här också.

Mindre bra - arbetstiderna vissa dagar gör så att jag inte kan jobba 100%. Inte utan att behöva göra anpassningar menar jag. Barnomsorgen täcker inte in de tider som jag jobbar utan att det blir ohållbart för familjen.

Nya mål

Kommer du ihåg för något år sedan när jag började plugga? Att jag pratade om en jävlar-anamma-känsla som kom och så gav jag järnet? Nu har jag den igen. Fast inte inom skolvärlden. Utan inom motionsvärlden. JAG - j a g - som aldrig i hela mitt liv (okej, med några undantag) motionerat eller haft disciplin att göra det en längre tid. Denna jag har anmält sig till Göteborgsvarvet nästa år. Denna jag har också tränat regelbundet i några veckor (skadat sig och sedan kört rehabövningar) och dessutom börjat att GILLA det.

Helt otroligt.

Mina mål är att ta mig igenom Göteborgsvarvet, att tycka att löpning är roligt (om inget drastiskt händer i min hjärna är jag där snart, imponerande minst sagt) och få bättre kondition.

Helt och hållet urusel kondition har jag. Men det är ju inte så konstigt heller när jag inte rör på mig på fritiden och när jag har ett stillasittande arbete. Men tjohej här ska det bli förändringar!

Jag hoppas att jag ska börja känna suget efter att skriva här så som jag gjorde innan. Men var beredd på ett nytt ämne inom bloggen. För mitt jävlar-anamma känner inga gränser, och speglar sig i alla utrymmen.