torsdag 31 oktober 2013

Busenkel chili con carne

Testade ett nytt recept på chili con carne i helgen. Supergott! Och så himla enkelt. Barnen gillade också maten, vilket i detta fall betydde att Hampus åt mängder med ris och Sebbe åt mängder med färs. De där två alltså.. Tillsammans får de ihop en kostcirkel men var för sig - tveksamt.

Bildkälla

Barnens chili con carne

Färs
Olja
Kikärtor
Taco chunkysås (en burk, styrka bestämmer du själv)
Tomatsås med vitlök och chili (en förpackning)
Tortillabröd
Avokado
Gräddfil

Gör så här:

Sätt igång ugnen på 225 grader.

Stek färsen så att den blir brun och grynig. Häll av kikärtorna och skölj i kallt vatten. Häll sedan ned dem i den stekta färsen.

Rör i både tacosås och tomatsåsen, låt puttra. Cirka fem-tio minuter. Eftersom jag ofta lagar mat med viltkött låter jag det puttra länge, länge.

Pensla tortillabrödet med olja och lägg på en plåt. Grädda mitt i ugnen i cirka fem minuter. Passa noga! De är lätta att bränna. Bryt sedan sönder brödet till chips.

Dela avokadon, ta bort kärnan och gröp ur innehållet. Mosa med gaffel.

Servera chilin med brödet, avokadomoset och gräddfil. Vi hade ris till också - mumsigt!

Det finns en baksida av allt?


Not so cute anymore??

onsdag 30 oktober 2013

En del av mitt liv

Musik har alltid varit en del av mitt liv. Min pappa är en musikälskare och visade vägen för det musikintresse som jag har idag. Radio, MTV eller musik på annat sätt var ständigt igång när inte mamma var hemma. I bilen kunde det skrålas loss rejält och jag har speciellt ett minne som värmer. Hur gammal jag var vet jag inte, jag är inte en sån som håller reda på sånt. Pappa och jag åkte för att hämta pizza och som vanligt hade han igång någon musikkanal på radion. På vägen tillbaka spelades en låt som jag gillade och började sjunga (nynna) med vilket pappa upptäckte ganska snabbt och höjde volymen rejält. För att vi båda skulle kunna skråla kanske? Jag minns inte om han någonsin sjöng med i någon låt. Men han är världsbäst på att hålla takten mot ratten!

Sen barnen kom, eller nää - sen Sebbe började intressera sig för musik själv. Och jag gjorde misstaget att introducera barnmusik för honom. Har jag fått lägga mitt egna musikintresse lite åt sidan. Inte sådär så att jag slutat lyssna på musik, jag har lyssnat på en annan slags musik bara.

För ett tag sedan började jag hitta tillbaka till vägen igen. MTV har ju gjort sitt för tv-musik ännu en gång så VH1 går varm hemma hos mig för tillfället när ungarna lagt sig. Igår spelade de One Republic och jag kom genast ihåg att jag älskar det där bandet! Stop and stare, Apologize, All the right moves och så vidare. 

Lyssna och njut..

Stop and stare med One Republic

I valet och kvalet

Står just nu och väger för- och nackdelar med att gå vidare med en grej. Om jag väljer att göra det kommer det att kräva otroligt mycket kraft av mig. Det känner jag redan nu. Jag måste få på mig ett seriöst gameface (heter det så?) och en jävlar-anamma som räcker ända till månen och tillbaka.

Men om jag inte väljer att gå vidare...? Kommer jag att ångra mig? Jag kommer definitvt att undra vad som hade hänt om jag valt annorlunda. Jag kommer definitvt att ha det där stora hålet i plånboken som finns nu.

Fast det är ändå ingen garanti att det där hålet försvinner om jag går vidare.

Jag vet inte. Om jag orkar. Om det är det rätta. Om jag ens kommer att rätt. Jag vet helt enkelt inte.

Jag känner mig lite ringrostig

Jag har ju inte bloggat på ett tag och det känns både bra och dåligt. Bra ur synpunkten att jag är mindre uppkopplad hemma. Och samtidigt dåligt eftersom jag gillar att skriva av mig.

Det har hänt mycket på hemmafronten den sista tiden, sånt där som gjort att jag fått lägga allt åt sidan för att få vardagen att fungera. Först vattenstrul, sen magsjuka och nu sist i raden så var vi strömlösa ett dygn. Jo, just det - telefonerna har pajat också. Men bredbandet fungerar och det är ju alltid något!

Hrmm, därför har det varit en sån lång frånvaro på mig här. Saknat mig? Jag har saknat er, små anonyma läsare, på något märkligt sätt som bara en bloggare kan relatera till. Men nu är jag tillbaka och ska komma i form igen snabbt som tusan har jag tänkt.

Så öhh.. Något speciellt du vill att vi pratar om?

måndag 28 oktober 2013

Vatten, vatten - bara vanligt vatten..

Har ju glömt att meddela att vi återigen har vatten i hushållet. Rent vatten. Inte det där utspädda vatten o'boy-vattnet som vi hade förut. Har knappt vågat smaka på det nya vattnet ännu, men det används flitigt i tvättmaskinen kan jag lova!

Har saknat vår tvättmaskin såå mycket! Visst har det varit skönt att slippa tvätta ett tag, men det blir ju så krångligt i längden. Desutom åkte hela familjen på magsjuka förra veckan så tvätthögen kan vi säga nådde nya höjder. Bokstavligt talat.


Personalen på firman som vi anlitade för att borra ny brunn har varit så himla trevliga och snabba under hela arbetet. Det tog inte ens tre arbetsdagar sen hade vi vatten i kranarna igen. Själv fick jag ett psykbryt på fredagen när de började borra och inte hittade en vattenåder utan sa att vi skulle "trycka" på måndagen. Men killarna som var hos oss lugnade gubben som i sin tur lugnade mig och helgen blev ändå rätt lugn. Trots o'boy-vattnet.

Det har varit sån himla tur också att vi kunnat använda det lilla vatten som ändå fanns i den gamla brunnen, till toaletterna. Att vara utan dricksvatten är svårt. Skitsvårt. För vi använder ju vatten till nästan, i stort sett, alla sysslorna hemma. Men att vara utan vatten totalt. Nej fy! Det hade varit helt omöjligt för oss.

Nu återstår ett vattenprov innan vi kan känna oss helt klara med vattnet. Få klartecken på att det är tjänligt och så. Samt att vänja sig vid den nya smaken. Men det måste vänta ett par veckor till, provet alltså. Det är för att provet ska visa så rätt som möjligt, annars är risken att det borrdamm som fanns i hålet även ger ett felaktigt resultat.

Vi har på köpet lärt oss en läxa, att alltid ligga så långt i framkant som möjligt med huset. Nästa steg blir alltsa att göra iordning avloppet. För vi kan se det framför nu, gör vi inget snarast kommer det som ett brev på posten när vi tar upp planerna för badrumsrenoveringen igen. Problemen har ju en tendens att dyka upp när vi snackar om badrum hemma. Men nu jäklar ska problemen inte få chansen att hoppa på oss som sist!

måndag 21 oktober 2013

En ny insikt om mig själv

Jag har ju tidigare sagt att jag ofta hakar på nån annans dialekt eller humörstämning/tonfall. Och jag har varit fullt medveten om att jag inte alltid gjort så här. Men jag har hela tiden tänkt att det varit för att jag inte haft en stämning att haka på. Om jag uttrycker mig plumpt. Men nu jag tror inte att det stämmer, inte helt och hållet i alla fall.

På ett seminarie förra veckan på jobbet, om säkerhet - genus, pratade föreläsaren om att en av sakerna som vi gör att att passa in i mallen är att anpassa oss själva. En del är väldigt bra på det, en del är inte lika bra. Det kan vara en bra sak och det kan vara en mindre bra sak. Så där korrekt uttryckt att alla sätt är bra och ingen har fel - ungefär. Sånt där som inte gör det lättare för en själv att känna efter att här är jag nog ute och cyklar.. Men det fick mig att tänka till.

Med den bakgrunden jag har från åren i skolan vore det inte helt konstigt om jag försöker anpassa mig, och försöka göra detta så fort som möjligt. Så pass snabbt att jag kanske inte alltid är medveten om det.

Föreläsaren talade om en fabel där en giraff som behövde nyanställa personal inom sitt träföretag anställde en elefant, för elefantens kvalifikationer. När elefanten däremot skulle börja jobba på företaget nästa dag kom hen inte genom dörren. Som var byggd efter giraffmått. Giraffen började undra hur problemet skulle lösas och kom fram till det enda rätta:

- Elefanten måste träna. Bli mindre.


Det ligger en del sanning i det där. För även om en person har de rätta egenskaperna för ett jobb är det inte säkert att personen räknas som rätt för jobbet på grund av sitt yttre. Eller sitt namn. Sin dialekt eller brytning och så vidare.

Det är lättare att göra om en person än att ändra de andras synsätt. Därför är det kanske inte så konstigt att jag anpassar mig på det där sättet. Jag vill inte bli lämnad utanför igen. Aldrig igen.

lördag 19 oktober 2013

GRÄVMASKIN!!

I fredags började en ny brunn att ta form. Om vi kan räkna ett litet hål i  backen som vi inte ens ser för tillfället för form. Barnen är superglada över att det nu står en grävmaskin, en lastbil och en stor borrmaskin runt omkring trädgården. Och allt går att se från köksfönstret. Samtalen vid måltiderna går ungefär så här numera:

- Titta mamma en grävmaskin!
- Ja, det är en grävmaskin där.
- Min grävmaskin!
- Nej, min grävmaskin!
- MIN GRÄVMASKIN!!!

Jag låter det vara osagt vilka de är som hojtar om vems grävmaskin det är. Jag säger inte mer än att det inte handlar om mig, men det inkluderar alla som kan tala och som har snopp i huset. Då är vi nere på tre. Men vilka tre det är låter jag vara osagt.

Om allt går vägen kommer vi att ha vatten i kranarna igen på tisdag. Det går inte att beskriva hur mycket vi längtar efter att kunna rå om oss själva igen. Just nu lever vi lite halvtomhalvt studentliv. Med tvättkorgar som skickar fram och tillbaka mellan oss och mina föräldrar. Visst är det skönt att slippa tvätta, men jag gör ju hellre det än står utan vatten som nu.


torsdag 17 oktober 2013

Jag DÖÖR!! (snyggdöden)


Caranlachiel la upp den här bilden på sin blogg för någon dag sedan. Alltså ärligt - jag DÖÖR!

Johnny Depp är mitt frikort. Han som jag inte behöver förklara om jag rymmer iväg med mitt i natten och lämnar både man och barn. Och tro fan att jag gör't om jag får chansen!

Kom an bara Johnny - Bring it!

//hälsar hon som egentligen inte vill objektifiera någon men faller i gropen varenda gång hon ser Johnny Depp.

tisdag 15 oktober 2013

Vilken tjock mage du har, det är äckligt!

Sådärja, nu börjar de komma igen. De där uttrycken från förskolan som inte är så poppis hemma: fegis, vad tjock du är, dum i huvudet och annat skojsigt. Storebror säger till lillebror att han är äcklig för att han har en tjock mage - trevligt, utomordentligt trevligt.

Det blir en hel del samtal vid matbordet och vid läggningar alltså, som du säkert kan ana. Och nej, jag skäller inte på honom. Jag frågar vad han tycker att det betyder, vart han har hört det, om någon sagt det till honom och så vidare. För jag vill inte göra en stor grej av det på det sättet att han kommer att börja säga det när han blir arg, för att vi ska reagera. Bästa sättet? Nää, kanske inte. Men det är så vi gör just nu. Vi får ju testa oss fram liksom. Varje sån här grej är ju ny både för ungarna och oss.

Hur som helst så pratade jag med personalen på förskolan när vi tyckte att det blev för många "det har hen sagt" som svar på frågorna om vart det kommer ifrån. Personalen tog det på allvar, de hade inte hört något men skulle vara mer uppmärksamma. Super! Jag var rädd att när jag berättade vem som sagt vad enligt min fyraåriga källa så skulle de bli sura men jag blev väldigt bra bemött. Helt klart en förbättring från förr!

Och i går fick jag veta vart de tror uttrycken kommer ifrån, det är nämligen fler av barnen som börjat med samma uttryck.

- Vad du är tjock!
- Du är dum i huvudet!

Tydligen kommer uttrycken från en av böckerna som de läser, om bockarna Bruse som går till badhuset istället för över bron. Barnen älskar boken och vill höra den flera gånger om. Kollar jag i de förhandsgranskningar som finns på nätet så ser den rolig ut också. Men efter vad barnen har uppfattat med boken så är personalen inte längre säkra på om de ska fortsätta läsa den eller bara ändra i texten efter eget huvud.

Bilden är lånad från adlibris.se
Och det som jag kan läsa om boken i olika recensioner är det många barn som gillar den. Och det gör mig ledsen, för om en grupp ungar i förskoleålder uppfattar det som roligheter att kalla andra för dumma i huvudet eller äckliga då måste det finnas fler barn som gör det. Vår förskolegrupp är inte unik på något sätt.

Vad var det jag ville säga med det här? Jo, du kan aldrig vara nog så kritisk som när du ska läsa sagor för barn. De är otroligt duktiga på att uppfatta "dolda" budskap, sociala normer och annat sånt som vi vuxna ser som humor kan barnen uppfatta som sanningar. Varför skulle det annars anses så udda och fel att vara lite extra rund om magen? Barnen har inte själva kommit på att de ska banta, är fula eller något annat som inte "stämmer in". De gör bara som vi har lärt dem.

Flykten slutar här

Varje dag tvingas barn över hela världen att fly från förföljelse, förtryck, krig, fattigdom, våld och övergrepp. Tusentals av dessa barn kommer varje år till Sverige. Väl i Sverige ser vi dagligen exempel på att dessa barn får sina rättigheter kränkta. Med detta inlägg vill jag rikta ljuset mot dessa kränkningar och ge barn på flykt en röst.

Barnkonventionen är en samling mänskliga rättigheter för barn. Den slår fast att barn har egna rättigheter och ett människovärde som måste respekteras, samtidigt som barn har speciella behov av skydd och stöd. Sverige skrev under barnkonventionen redan 1990, men den gäller ännu inte som svensk lag.

Om barnkonventionen gällde som svensk lag skulle beslutsfattare tvingas ta barnets rättigheter på större allvar och kunskaperna om barnets rättigheter skulle öka. Barn på flykt måste få sina rättigheter tillgodosedda. Jag har skrivit under för att göra barnkonventionen till svensk lag. Gör det du också! Flykten slutar här.

måndag 14 oktober 2013

Det blev ingen Mamma Mu i helgen

I lördags var det inplanerat både knatteskutt och Mamma Mu-fika - det blev inget av det. Inget denna helg blev riktigt som vanligt eller hur vi hade tänkt det. Suck..

Först får jag ju börja med att säga att våra renoveringsplaner för badrummet återigen får skjutas på framtiden. Och bara det känns väldigt tungt för oss just nu. Men orsaken till att vi måste lägga detta åt sidan känns betydligt mer i kroppen. 

När alla andra pratar om hur lång och skön sommaren har varit så kan jag inte annat än sucka åt det just nu, på grund av den långa och fina sommaren har grundvattnet sjunkit till en otroligt låg nivå vilket betyder att vi med egna brunnar (speciellt grävda) har dåligt med vatten. Vi har till exempel gått helt tomt på vatten ett antal helgen, men tillrinningen av nytt vatten har ändå varit så god att vi efter ett dygns uppehåll med vatten kunnat få tillbaka en relativt normal nivå. Men sånt där håller ju inte i längden, alltså fixade vi hjälp.

Och hjälp fick vi, för att göra den historian kort kan jag säga att tillrinningen blev betydligt bättre efter att hjälpen kom. Däremot gick brunnen sönder så pass att vi återigen står utan dricksvatten. Hemma är det nu vattendunkar och duschschema hos släkt och vänner som gäller. Och jag känner att snart är mitt kalla-det-vad-du-vill slut och jag orkar inte så många fler motgångar utan att ens ha fått en liten medgång.

Vi har flera gånger pratat om att renovera badrummet och så fort det kommit på tal så har något pajat och vi har fått lägga pengar och energi på det istället. Denna gång tog vi i med en gång och ringde hantverkare, ja då pajade något annat rejält. BIG TIME! Varför? Varför kan inte min familj få ha lite flyt när det gäller sånt här? Är det inte mening att vi ska bo i hus, är det detta som någon försöker berätta för oss genom att göra allt så jävligt som möjligt?

Så nej, det blev inget knatteskutt eller Mamma Mu-fika i helgen. För vi fick istället koncentrera oss på att fixa vatten och försöka få ihop en vettig vardag mitt i allt kaos.


Justdetja, har jag sagt att jag blev påkörd häromveckan också? Så bilen måste vara inne på verkstan i minst fyra dagar? Som lite grädde på det där förbaskade moset liksom.

fredag 11 oktober 2013

Hello! This is me..

..now
Bilden är lånad från www.sr.se
Efter en nästintill sömnlös natt och en påbörjad återkommande månadsperiod så kan vi säga att bilden ger en ruskigt bra bild av mig just nu.

//tack för mig, nu vill jag gå och lägga mig igen

onsdag 9 oktober 2013

Clementinskadad

Jag skriver ibland om hur klantig jag kan vara. Häromdagen kunde jag skriva upp ännu ett exempel på knäpp klantighet i min bok. Om jag hade haft en sådan bok det vill säga. Jag lyckades skada mig när jag skalade en clementin.

Nu tror du kanske att jag skämtar, men sedu - det gör jag inte. På något sätt lyckades jag bända loss skinnet under nageln på min högra tumme. Inte mycket. Nej, nej. Men tillräckligt för att jag skulle se lite blod och för att det skulle irritera mig senare på kvällen när jag blev öm i tummen. Och naturligtvis hela kvällen lyckades dra upp "såret" igen.

Varför är det så föresten? Om det gör ont på ett ställe på kroppen, varför råkar man alltid stöta emot där. Prick på stället. Det är aldrig så klockrent att slå sig på samma ställe gång efter en annan som när man redan innan har ett blåmärke (eller som jag, bara ont eftersom jag så sällan får synliga blåmärken).

En gång fick jag småsår på flera fingrar (kanske alla fingrarna, kommer inte ihåg) när jag skulle krossa digestivekex. En annan gång såg jag inte en glasdörr och gick rakt in i den. Ytterligare en annan gång stack jag mig i ögat med en mascaraborste trots att jag inte ens var i närheten (enligt mig själv) med borsten för tillfället.

Och alla små skärsår från när jag läser böcker ska vi inte tala om... Jisses!

Åter till min clementinskada. Jag är fortfarande öm i min tumme.

tisdag 8 oktober 2013

Förvirrade familjen och familjelördag

Det går lugnt att påstå att min familj är en aning förvirrad. Som att gubben inte helt håller reda på vem som har skor som passar eller inte. Eller att jag som i lördags var helt övertygad om att det var Mamma mu-dag på stadsbiblioteket. Hampus som är helt frikking besatt av bondgårdar och allt som hör till var ju såklart överlycklig när jag berättade om att mamma mu skulle vara där.

Vilket är nästa helg. Den 12 oktober. Så det är tur att Hampus än så länge, när det gäller sånt där, har teflonminne. Och kom igång och lekte med annat.

Biblioteket som vi har här är verkligen superbra, en stor lekhörna med ett mini-bibliotek och läshörna. En stor berättar-kommer inte på något bra ord-koja plus en lite mindre lekhörna. Att jag å ena sidan tycker lite synd om de som läser tidningar (det är i samma del av biblioteket) hör bara delvis hit. För mittemellan finns fiket och det är så bra att komma åt det både från läsardelen och barndelen. De får tåla en del hojtande. För det kan bli väldigt hög ljudvolym ibland, speciellt om helgerna när det är fler barn vid samma tidpunkter.


På lördag alltså, då är det Mamma mu-dag på biblioteket och då kommer vi göra ett nytt försök att få tag i den där kossan. Om du har vägarna förbi så titta gärna in, det brukar vara mycket pyssel, filmer och högläsning. Och en aning speciell fika. Under en av de andra familjelördagarna så kunde vi äta spökfika. Tror att det var Alfons Åberg som va huvudpersonen då. Så det är lite spännande vad de hittar på denna gång. Allt som kallas "mocka" kommer i alla fall att gå bort hos mig. Haha!


lördag 5 oktober 2013

Det bästa hörda idag

Hela familjen är på stan för att handla lite höstskor. Innan trippen till stan försökte vi kolla av vem som har skor och vem som har växt ur sina eller har trasiga skor. Sånt där som inte ska göras fem minuter innan man ska åka - noted.

Mannen: Men vi provade ju skorna på honom i morse, han har ju sånna skor redan!

Jag: Va? Vi provade inga skor på Sebbe i morse...

Mannen: Jo, vi provade ju de röda. Och han kunde ju ha skorna!

Jag: Mm, vi provade skorna på HAMPUS och han kunde ha dom. 

Mannen: Jaha.... 

Det är så skönt att det inte bara är jag som är virrig i familjen!

onsdag 2 oktober 2013

Det här med att åldras?

Från att alltid varit den yngsta i en grupp är jag nu - just inte yngst längre. En märklig grej är att hela den där biten med att jag var yngst var en stor del av hur jag betraktades. Hon den unga. Jodå, så kunde det sägas om den som ville ha tag i mig inte visste vad jag hette. Och de allra flesta visste vem de menade.

Det kan ju tyckas att eftersom det var en del av mig, att vara den unga, så borde det störa mig nu när jag inte längre är det. Och vet du, i det stora hela så gör det inte det. Stör mig alltså. Jag har inget emot att åldras. Jag har fått mitt första gråa hårstå (som jag upptäckte på borsten visserligen, men det hade ju suttit på huvudet innan) och jag kan inte direkt säga att jag är utan rynkor i ansiktet. Skrattrynkorna gör sig påminda. Och jag gillar det.

En sak med ålder som jag inte gillar är när andra har förutfattade meningar om hur unga eller äldre ska vara. Innan jag fick barn fick jag alltid höra att det där ändras när du får barn och blir äldre eller du är för ung än när jag pratade om sovmornar på helgerna, tvättberget hemma eller om vilken tid det tar att steka en dubbelsats med pannkakor.

Och den sak som stör mig mest med att åldras är att jag har märkt att jag själv faller i samma gropar! Det är inte så länge sen som jag sa till en kollega att det där ändras när du får barn. Va? Jag hade ingen aning om att det var så lätt att falla i dom, jag var så fast besluten att inte göra det att jag verkar missat gropen som låg rakt framför fötterna på mig.

Det är viktigt för mig att inte göra skillnad på personer baserat på deras ålder. Men jag är också den första som erkänner att det är svårt. Speciellt när jag hör samma argument som jag själv en gång hade. Om hur jag skulle vara som förälder eller hur livet skulle se ut om tio år (alltså nu). Första steget i att förändras är ju att bli medveten om saken och det är jag nu, har varit sen jag fällde den där kommentaren. Och jag försöker verkligen att inte göra om det, vill behandla dessa unga personer i min närhet som de vuxna individer de faktiskt är. För jag vill ju också behandlas med respekt.

Men bara för att siffran i åldern blir högre måste man ju inte tappa bort sin busiga personlighet. Därför kommer jag helt säkert att bli den där gamla tanten som bär ungdomliga kläder, helt omaka eftersom jag kan noll och ingenting om mode och lär aldrig lära mig det heller, jag kommer att ena stunden förorda lugna lekar som bokläsning för att i nästa leka datten och kurragömma.

Från och med nästa år kommer jag definitvt att kliva över tröskeln för ungdom - när jag fyller 30. Till skillnad från en del runtomkring mig så längtar jag efter att kunna säga att jag är 30 (lite för att det är lättare att hålla reda på än om jag är 28 eller 29 och 27 ska vi inte tala om!). Men också för att jag längtar till själva firandet, hur det nu än blir.

tisdag 1 oktober 2013

The Conversation You Must Have With Your Sons

Carina Kolodny skriver ett öppet brev "The Conversation You Must Have With Your Sons" till tonårsföräldrarna i USA, riktat speciellt mot pojkarnas föräldrar även om det är tänkvärda ord till alla vi föräldrar.

Carina frågar om vi kommer ihåg när vi hade "that intimate conversation" med våra söner:
"I love you and I need you to know that no matter how a woman dresses or acts, it is not an invitation to cat call, taunt, harass or assault her"?
"Your sexual experiences don't dictate your worth just like a woman's sexual experiences don't dictate hers."
Kommer du ihåg? Eller kan du kanske ärligt säga att detta är ett av de snacken som du kommer att ha med din son när han blir lite större? Jag kan inte det. Inte så där öppenhjärtligt. Min plan var att linda in det i allting så att jag inte skulle behöva sitta där och ta det jobbiga samtalet. Egentligen vet jag inte hur jag skulle ha gjort, men efter att ha läst Carinas text känner jag mig ganska säker på att jag inte skulle ha haft den här sortens prat med någon av mina söner. Om jag i framtiden får en dotter hade jag med all säkerhet haft det här pratet med henne, fast vinklat på det där skeva sättet som vår kultur nu fulländat.

Vidare skriver Carina om "the creepy men" som jag tror att vi alla har hört talas om, de där männen som in their best behavior endast smyger omkring i buskarna eller kikar in genom nyckelhålet vid omklädningsrummet. Men vilka är egentligen de här otäcka männen? Är de verkligen främlingar för oss?

Nej.

"We have too much information to continue blaming the anonymous man lurking in the shadows. We have more than enough data to conclude that the majority of perpetrators aren't "others," they are peers and classmates and ex-boyfriends and friends. "
Våra söner. Våra män. Våra pappor, farbröder och kusiner. Våra vänner.

Varför lägger vi ansvaret för våldtäkter på offret: Dina kläder provocerar. Du hade druckit. Du har tidigare haft sexpartners. Du sa aldrig nej, stopp. Du försvarade dig inte.

Det är som att behandla symptomen men aldrig sjukdomen. Så att du aldrig på riktigt blir helt frisk. Är det verkligen vad vi vill?

Jag håller med om att det där samtalen är läskiga, och jag kan inte säga att jag ser fram emot att behöva upplysa mina söner om att längden på kjolen inte per automatik betyder ju kortare, desto villigare. Att bara för att hon inte säger nej betyder det inte fritt fram.

Men jag känner mig mer motiverad och styrkt i att detta är något som måste göras. Jag vill inte vara med om att mina söner känner att de inte behöver ta ansvar för sina egna handlingar av en sån enkel anledning att ingen någonsin har lärt dem.

Boys will be boys sägs det. Men nej, jag håller inte med längre.