måndag 28 februari 2011

Så, hur gick det i helgen?

Kunde ni hålla er från shopping i klädaffärer som säljer könsspecifika kläder?

Jag kunde, däremot så fick jag lite inhandlat till mig själv i stället. Så nu ser jag ut som en knallrosa potatissäck med två styltor nertill. Me like! Det kommer att ta mig ett tag innan jag vant mig vid detta mode, men färggrann är jag i alla fall. Och det är inte så illa det lilla!

Alltså, det här med kläder och genus - pojkigt och flickigt, skapar ju sånna jäkla diskutioner. Hur kul som helst att läsa. Är inte världens bästa på att argumentera för min sak, även om det låter bra i huvudet blir det inte alltid bra i skrift. Övning, övning...

För mig, betydde den här bojkotten att jag (jag säger jag här för pojken är än så länge inte helt intresserad av att välja kläder själv, inte kläder som går att använda i alla fall. Eller nja.. Inte för honom om man säger så. Men BHn han kom gåendes med härom veckan är faktiskt riktigt fin och skön.) ska kunna välja ett klädesplagg där storleken är densamma oavsett vilken färg man väljer.

Bojkotten betyder alltså inte att jag vill kunna klä min son i klänning och tajta tröjor. Nej. Men jag skulle göra mitt bästa för att inte säga nej den dagen han frågar om han får ha det på sig.

Att jag säger att jag ska göra mitt bästa är inte för att jag tycker att det är fel, utan för att jag faktiskt är rädd för andra barn. Helsjukt egentligen, eller hur?

Bojkotten betyder inte heller att jag ska börja klä mig i enbart mörka kläder (fast jag måste erkänna att jag är inne i en sån period nu - grönt, blått och andra mörka färger) eller att min man ska börja klä sig i kjol och pastellfärger.

Att inte förstå kopplingen (ta inte åt dig J, för detta är inte riktat till dig) mellan vad barnen har på sig, hur de bemöts och bemöter andra är för mig lite lustigt. Jag förstår själv inte vidden av det hela, absolut inte. Ta mig inte för någon allvetare här! Jag ser bara till mig själv inom detta.

För visst har jag kollat snett på punkarna när jag suttit o väntat på bussen en sen kväll, kollat och hoppats på att de inte ska rusa fram o mörda mig. Gått omvägar för att inte stöta på underliga människor. Och varför? Jo, för kläderna. Håret. Sminket. Utseendet. Min slutsats blir därför att kläderna gör skillnad. Även för mindre barn.

Om man säger att det inte är någon idé, att barnen ändå kommer att växa upp och bli självständiga män och kvinnor oavsett vad de har på sig under barndomen, så fine! Men jag tror att det krävs mycket mer jobb än om man börjar redan från dag ett.
Att visa barnen, inte bara älta, att det inte är utseendet som gör personen. Att bara för att Max har rosa leggings på sig betyder inte det att han inte är en lika bra lekkamrat som om han hade haft gröna jeans på sig.


//Suck! Och så har jag gjort det igen... Börjat på ett inlägg och fortsatt i min egen tankevurpa så det slutar i ett annat..  

2 kommentarer:

  1. Haha ingen fara. Jag är inte så lättstött ;)

    Jag tycker också det är kul att höra hur andra resonerar och det där med att sätta ord på vad som rör sej i huvudet är nog det svåraste av allt. Speciellt om man inte vill ha missfstånd.

    Ha det fint!

    SvaraRadera
  2. Skönt att höra, när jag skrev så hade jag inte en tanke på ditt inlägg först. Sen när jag läste igenom det kände jag mig lite som en påhoppare... Och det ville jag inte vara!

    JA, det är hur kul som helst att höra hur andra resonerar. Grymt kul och grymt irriterande ibland. Haha!!

    SvaraRadera