Jag får lite känslan av att förklara mig lite. Det här med att anmäla när man hör varningsklockor av olika slag; för barnmisshandel, för ett allvarligt brott, för... Det som man reagerade mot.
Det har varit en aning för många artiklar om barnmisshandel/övergrepp under bara det senaste halvåret som gör att jag tycker att man inte ska avstå att anmäla en närstående om man får känslan att något är skumt. Däremot säger jag inte att man inte först ska ta upp det med personen/personerna i fråga först.
"Hur menar du nu?" "Vad är anledningen till att ni gör så där?" "Behöver du hjälp?"
Jag tycker inte att våran feghet ska drabba barnen.
Pojkens dagis slog inte larm trots misstankar
80 skador funna på litet barn
Mordet på pojken i Ljungby
Listan kan göras ännu längre. Tyvärr.
Jag ser ju att risken med att jag skrivet öppet om att jag anser att man ska anmäla kan ge mig personliga konsekvenser, som att vänner inte berättar "pinsamt roliga saker" som hänt. Men jag hoppas också att de som känner att de måste avstå att berätta, avstår av andra skäl.
Jag ser inte barn nakenhet som enbart sexuellt. Jag anser inte att det är barnpornografi att filma två lekande nakna barn under en semester som ett minne.
Jag både duschar och badar naken med min son, och han frågar vad olika delar av mig heter. Och jag svarar. "Det är är min snippa, det där är mina bröst, det där är min stortå" Inga kruseduller, bara raka svar.
När sonen häromdagen fick tag i en av mina tamponger fick jag snällt förklara vad det var för något. Att budskapet inte gick ända vägen och att han ändå trodde det var en supp ser jag som en rolig grej.
När det gäller barn, människor överhuvudtaget, är inte allt svart eller vitt. Nakna barn är inte sexuella bara för att de är nakna. Ett barn med brännskador är inte automatiskt misshandlad. Men vi måste börja lyssna mer på vad som sägs inom oss, om det är något som inte står rätt till kan vi inte skylla på att det var ju min syster, hon skulle aldrig eller vi har inte hunnit än.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar