tisdag 22 november 2011

Skillnad mellan första och andra barnet, del 1

Den allra första skillnaden mellan andra och första barnet måste vara graviditeten och förlossningen. Man jämför, försöker minnas tillbaka i detalj när första symptomen kom eller första gången man kräktes. Sånna där viktiga saker.

Vi hade desutom, även denna gång, sagt att vi inte skulle ta reda på könet innan. Surprise, surprise liksom. Så jag jämförde lite extra. Självklart är man ju nyfiken på vem som gömmer sig i magen!
Mycket var likt och lika mycket var det inte. Jag kan alltså med gott samvete säga att alla skrönorna om magens form, fosterljud, illamående, foglossning, kroppsbehåring och så vidare INTE stämmer ett jäkla dugg. Bra va? Så alla ni med stora magar nu, kan sluta gissa och istället koncentrera er på undret i magen istället för på könet.

Förberedelserna innan nedkomsten var faktiskt också annorlunda när jag tänker efter. Vi hade ju väldigt mycket redan, det är ju inte precis så att spädbarn sliter på kläderna eller måste ha hundra leksaker redan från dag ett. Vi tog det väldigt lugnt, tänkte att blir det en flicka får hon ändå ärva storebrors kläder - I don't care. Så länge de är i rätt storlek struntar jag numera i färgen. Med andra ord var inhandlingen nästan minimal.

Maskinen bakom mig heter Dagmar, säg Hej till Dagmar!
Tankarna inför förlossningen var ju också självklart annorlunda, inga panikkänslor. Inga mardrömmar om att man födde fram något helt omänskligt (jodå, mardrömmar efter Flugan dyker upp lite då och då). Bara peppande tankar och praktiskt tänkande - vad saknade jag förra gången, vad ska jag koncentrera mig på... Ja, förutom olustighetskänslan över att denna gång åka nästan 18 mil för förlossningen istället för sex mil.

Och slutligen förlossningen den största skillnaden av dem alla. Jag kan inte säga att det var annorlunda starter på dem, eller jag kan inte jämföra dem. Första kom igång spontant och denna gång blev jag igångsatt (fast om jag ska lyssna på experterna så var jag redan igång med förlossningen [sammandragningar] redan innan jag blev igångsatt, och även denna gång tänkte jag att det inte var så farligt, vad stojjar de om ungerfär). Men värkarbetet, ja jäklar vilken skillnad. Den här gången GICK det att tänka "en värk närmare bebisen". Ingen hopplöshet för att man skulle behöva ligga med värkar för evigt, man var mer förberedd på olika saker att testa. Vågade ha ont, så där som de säger på föräldrautbildningen innan att man ska göra - jobba med värken, omfamna smärtan.
Och fasen, det fungerar! Jag lovar. Okej, alla har olika smärttrösklar men jag tror faktiskt att detta fungerar på alla. Inte att så att man får mindre ont, men man spänner sig inte lika mycket. Och slappnar man av blir smärtan faktiskt inte lika jobbig.

Paniken över smärtan när barnet är på väg ut infann sig inte heller. Åh, vad jag önskar att barnmorskan förra gången hade förberett mig på att "nu kommer det göra ont" istället för att bara känna smärtan helt plötsligt. Där kan man snacka om att krystarbetet kom av sig!
Istället blev känslan "okej, nu är det dags att ta i" och att "våga ta i nu". Resultatet? Sjukt mycket kortare tid att krysta ut hörnsoffan! Och att jag är mäkta stolt över min egen prestation. Närvarande, kontrollen, viljan.

Stolt


Ps. Nästa gång ska jag ta med mig en stressboll, så kanske gubben slipper få sina fingrar krossade. Eller va fan, lite smärta ska väl de också ha?

2 kommentarer:

  1. Hej till Dagmar!

    SvaraRadera
  2. Håller med till fullo på samtliga punkter, även om min första blev igångsatt och min andra kom igång naturligt - tvärtom mot hur det var för dig alltså. :-) Men annars instämmer jag. Vill också tillägga att återhämtningen är mycket bättre och snabbare den här gången. Tre dygn efter förlossningen har jag väldigt lite blödningar kvar, är knappt öm i underlivet längre, kan kissa och bajsa utan panikkänsla och är allmänt rätt så pigg. Skönt som fasen!

    SvaraRadera