Mammahjärtat blöder

Med två små barn blir det inte mycket tid över för egna påhitt, det visste jag redan från start. Men att det skulle bli så lite tid över för lek med respektive barn för att antingen den ena eller den andra kräver extra mycket hade jag inte räknat med.

Eller jo, fast jag trodde nog att jag skulle kunna hantera det betydligt bättre än vad jag gör idag. Inte så att jag är elak mot barnen, men jag känner mig elak när jag får måste säga nej till vissa saker. Usch!

Känner ni andra småbarnsföräldrar samma sak? Eller är det bara jag som önskar extra tid på dygnet och att orken bara ska infinna sig så där magiskt vid precis rätt tillfällen? Jag känner mig verkligen hemsk!

Fast jag vet att det är och kommer vara extra intensivt vissa perioder. Som nu när Hampus endast verkar acceptera BÅDE ögon- och hudkontakt. Idag var första dagen på länge som jag kunde sätta ner honom på golvet utan att krokodiltårar och panikgråten kom fram. Kanske är det vändningen jag fick se nu? Hoppas det.

Och stackars Sebastian som vi tvingar vara så stor fast han inte är det.

Hur hamnade jag i den här syskonfällan där storasyskonet tvingas ta ansvar innan det ens är möjligt? Och hur tar jag mig ur den?

Det har inte varit en rosenskimmrande eftermiddag precis. Stora grabben trött efter några dagars lek på förskolan och lilla grabben fortfarande otroligt mammig. Dessutom själv hemma med dem om kvällarna denna vecka.

Hatten av för alla småbarnsföräldrar som överlever dessa perioder och som dessutom inte har ihjäl varandra av sömnbrist!