torsdag 17 januari 2013

Jag lärde mig hacka grönsaker samtidigt som jag ammade en bebis

Jag började jobba innan Hampus fyllde ett år, nästan en och en halv månad innan han fyllde, och även om det inte borde vara något konstigt med det så som arbetslivet ser ut idag så höjde ganska många på ögonbrynen.

Inte för att de tyckte att jag var dum som började jobba. Nej, det hoppas jag verkligen inte att de tyckte. Men det var många som blev förvånade. Många räknar med att mamman ska vara hemma länge. Att hon inte vill börja jobba. Så när det är tvärtom blir det tissel och tassel med en gång.

Ingen tänker riktigt på att pappan oftast börjar jobba - heltid - nästan direkt efter födseln. Det går de där tio pappadagarna hemma och sen börjar allvaret eller vardagen igen.

Men jag ska vara ärlig att så gjorde vi när Sebastian kom till världen och vi hade inte en tanke på att vi båda kunde dela upp föräldraledigheten mer. Och det slutade i att Sebbe fick vara hemma med mig i lite mer än ett år och sen med mig eller pappan (jobbade två-tre dagar i veckan) under ett halvår.

Förutom att jag inte fick en lika lång mjukstart (typ ingen alls) så tycker jag att det har varit många gånger bättre denna gång, när vi båda har varit hemma ända sedan Hampus kom. Jag hemma på heltid och pappan hemma två dagar i jobbveckan.

Och det är stor skillnad på barnen. Hampus har en helt annan kontakt med sin pappa än vad Sebbe har, även om Sebbe har god kontakt. Det är ju inte så att pappan varit frånvarande under hela uppväxten tills nu.

Kommentarerna jag har fått har varit allt från Men, vem är hemma med pojken nu då? till Men du saknar dem väl och vill vara hemma egentligen? och Hur går det då? Du får väl ändå ingen mat på bordet när du kommer hem?

Och jag känner lite att jag skulle vilja svara på alla dessa nyfikna frågor:

Men, vem är hemma med pojken nu då?
- Jag är inte säker på om det går till så här i alla familjer som bildas. Men i våran familj var vi två vuxna som bestämde oss för att ha sex av en speciell anledning - att skapa/få ett barn. Vi var alltså två med i den här vuxenleken och nu också två som tar ansvar för barnet. Du kan få gissa vem den andra personen är och jag kan till och med ge dig en ledtråd: det är inte brevbäraren (vi har en kvinnlig).

Men du saknar dem väl och vill vara hemma egentligen?
- Det är klart att jag saknar mina barn och helst skulle vilja vara med den 24/7. Men jag ÄR också mänsklig och vill inte ha två ungar klistrade på mig 24/7. Men tanken är god. Dessutom är jag ingen sådan person som kan fjäska mig till matvaror när jag veckohandlar eller övertala energibolaget att inte stänga av elen med någon form av muta in natura för att vi inte har pengar. För belive me! Det är inte gratis att gå hemma... Och en av de sakerna som gör att jag verkligen vill jobba är att jag får vara mig själv. Inte mamma Angelica utan bara Angelica. Att jag utvecklas som person hemma är skitbra att ha i bagaget, men det ser inte så bra ut på mitt CV om jag skriver att mellan år 2009-2012 lärde jag mig att hacka grönsaker samtidigt som jag ammade en bebis och få ihop det till en nyttig arbetslivserfarenhet. De flesta skrattar för att de tror att jag skämtar.

Hur går det då? Du får väl ändå ingen mat på bordet när du kommer hem?
- Det går bra. Barnen har överlevt och ingen av dem har stannat i växten. Men jag trodde heller inget annat. Visste du föresten att bebisar skriker tills de får som de vill? Vad det gäller maten så.. Ritkigt vad vill du säga med det? Att du när du var föräldraledig hann med att laga mat varje dag? För det gjorde inte jag. Vissa dagar var jag överlycklig, tjutande överlycklig, om jag kunnat sitta själv på toa och panikbajsa i två minuter. Eller kunnat plocka ur diskmaskinen. Om du kunde fixa alla hushållssysslor varje dag när du var hemma så grattis, du lyckades med något som många av oss andra dödliga inte gjorde.

Jag skulle vilja påpeka att sånna här frågor gör inte att mamman känner sig mer bekväm i att börja jobba, vi som började när barnen var "mindre" gör det alla av olika anledningar. En del tvingas in i det och en del börjar frivilligt, med glädje kanske till och med. Och istället för att prata om att bebis-/småbarnstiden försvinner så snabbt, att man ska ta tillvara på tiden så kan du väl berätta om din erfarenhet. Dela med dig av det där som du tycker att du var helt ensam om att tycka när du började jobba - att det var skönt att få dricka varmt kaffe igen för det hade du nästan glömt bort hur det smakade. Att få prata annat än bajskonsistenser vid matbordet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar