måndag 4 februari 2013

Du får inte röra min lillebror!

I lördags tog jag med båda barnen för en liten dagsutflykt i stan, först brände vi av till bilbesiktningen där det inte gick så där fruktansvärt bra, betoning på fruktansvärt kan vi säga. Och sen åkte vi iväg till biblioteket för att leka, pyssla och långa MASSOR av böcker.

Barnen verkligen älskar att vara på biblioteket, det finns massa böcker att bläddra i. En dator att spela på. Utklädningshörna och ett mini-bibliotek.

Minibibblan är favoriten tror jag. För som de lekte, det är så roligt att se dem och försöka hänga med i fantasin. Hur som helst, det var också på den här lilla delen av bibblan som jag för första gången fick se Sebastian gå till försvar för Hampus.

Hampus lekte med en kassaappat och var helt inne i sin lilla värld, han märkte inte att det kom en annan liten unge och satte sig bakom honom. Kanske för att vänta på sin tur eller för att få vara med i leken tillsammans med Hampus. Men han märkte som sagt inget.

Ungen tröttnade till slut på att vänta och passade på när tillfället kom att knuffa bort Hampus, som blev väldigt paff och ledsen och kom till mig istället. Då rycker storebrosan in och skäller ut ungen. Jag hörde bara smådelar av utskällningen för han var väldigt arg. Ungen blev skamsen och vart hens föräldrar höll hus har jag ingen aning om. Kanske hade de samma inställning som jag? Att det där får de reda ut själva.

Jag var nämligen på väg att säga till när Sebastian hann före och att ha två som säger till är inte rätt. Så Sebbe fick sköta det. Och det gick verkligen bra!

 "...du får vänta på din tur..."

"... man får inte knuffas, det gör ONT!"

"... DU FÅR INTE RÖRA MIN LILLEBROR!"

Det var de bråkstycken jag hörde från Sebastians utskällning.

Hur det gick sen? Ungen och Hampus lekte med kassaapparaten tillsammans efter det. En stund. För sen tröttnade Hampus och ägnade en stund åt att äta på ett trämemory istället.

Jag blir helt stolt i hjärtat när jag hör att vårat hårda arbete ger resultat. För bara för de inte gör sånna saker hemma: delar med sig, väntar på sin tur och låter blir knuffas. Så betyder det inte att de struntar i det. Det jobb vi föräldrar lägger ner i hemmets trygga vrå ska ju fungera ute i världen. Hemma måste de få "bete sig". Precis som du och jag som kan hålla uppe en glad fasad på jobbet för att tjura ihop totalt när vi kommer hem. Precis samma sak!

Sen är det såklart tråkigt, väldigt tråkigt faktiskt, att man inte får se resultaten i samma utsträckning hemma. Men det kommer. Det är jag övertygad om, det är bara jobbigt under tiden.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar