Underbara Clara skriver om att hon har ett minne från barndomen där hon blev ratad av några kompisar. Och direkt poppar frågan upp i huvudet på mig.
Har vi alla blivit bortvalda någon gång i livet?
Jag har ett väldigt tydligt minne av att jag en gång gick hem till min bästa kompis och som vanligt öppnade hens mamma och sa att jag kunde gå upp, för min kompis och hens syster var uppe på deras rum. På vägen upp för trappan och genom korridoren hör jag att de pratar med varandra och det blir tystare och tystare ju närmare jag kom rummet.
I sängen sitter systern och bredvid ligger min kompis med ansiktet ner i madrassen och vänd in mot väggen. Dubbelt upp för att hen inte ska kunna se mig. Men det är inget direkt jag tänker på då.
- Vi kan inte vara idag, för jag har så ont i magen.
Jag blir naturligtvis ledsen, både över att hen inte mår bra och för att vi inte kunde leka den dagen. Men säger nått i stil med att hen ska krya på sig och att vi kan höras senare. När hen mår bättre.
När jag går därifrån hör jag att de fnissar. Och mina olustighetskänslor väcks på en gång. Min kompis mamma undrar varför jag ska gå med en gång, när jag precis kommit dit. Och jag svara att hen inte kunde leka för att hen hade ont i magen. Sen går jag hem.
En tid därefter, jag kommer inte ihåg om det rör sig om dagar eller veckor, säger min kompis till mig att systern tvingade hen att säga så. För att systern inte tycker om mig. Ville ha min kompis för sig själv. Och just då, när min kompis förklara för mig varför hen ljög gör jag som alltid i sånna situationer (och gör än i dag) jag okejar det.
- Det gör inget. Det är okej.
Säger jag och försöker visa att jag inte bryr mig. Att det rinner av mig. Men det gör det aldrig. Inte i det stora hela. För det kommer alltid ikapp. Jag duger inte som jag är.
Känslan av att inte duga sitter hårt i mig, och jag jobbar hårt varje dag för att visa att jag kan saker. Att min kunskap också är värdefull. Av just den anledningen kanske jag gör en del saker som jag kanske inte vågar medans jag samtidigt inte gör allt som jag kan.
JA, jag tror att alla som har en uns av analytiskt tänkande känner att de blivit ratade någon gång.
SvaraRaderaBarn är inte snälla mot varandra så i ungdomen måste alla ha minnen från när de blev bortvalda. Direkt när jag läste ditt inlägg kom jag och tänka på att min bästis hade en tävling mellan mig och en annan kompis, den som var snällast (fjäskade mest) skulle få följa med den familjen på en semestervecka. Vem tror du drog kortaste strået??! Sen minns jag också en jättefin kompis som jag själv svek för att jag ville vara med några kompisar som var lite äldre. När jag kom på hur dum jag varit så var det för sent, hon hade hittat nya bra vänner, så "vissa straffar gud snabbare än andra" :-), det var jag som blev ensam istället.
Sen blir det lite jobbigare att skriva om när man blivit äldre. Men jag har ju valt bort många sedan Livia dog, jag har blivit mycket mer kräsen med vänner. Vad ska jag med vänner som bara finns där när det är roligt. Men det är ju inte säkert att de ser på saken på samma sätt, antagligen inte. Så å ena sidan ser jag ju det som att de svikit mig, men samtidigt är de ju bara som de är och tycker då kanske att jag har svikit dom. Detta kan jag ibland må dåligt av speciellt när jag inte förklarat för de före detta vännerna varför jag inte hör av mig längre.
Men vi människor är nog dessvärre så mot varandra att vi sviker varandra. Men förhoppningsvis är de inte de riktigt nära, riktigt goda vännerna som sviker....
Väldigt fint, modigt och blottande inlägg. Det väckte många tankar som du märkte.....
I vart fall vill jag skriva att DU DUGER!!! Jag vet att jag varit avundsjuk på dig många gånger (avundsjuk är nog inte rätt ord, för det är inte så att jag missunnat dig utan mer så att jag önskat att jag också)för att du är så noggrann och har så bra koll på saker. Sen är du en av de människor som liksom bara dök upp, som jag inte alls räknat med, när Livia dog, och det kommer alltid göra att jag ser på dig som en väldigt varm medmänniska.
Men att ifrågasätta sig själv och alltid vilja bli bättre är ju väldigt krävande meeeeen också väldigt utvecklande. Vi som är så kommer hela tiden att utvecklas och inte stanna upp och bara finnas, något som jag verkligen inte vill!!!
Kram
Hannah det värmer verkligen att få höra allt det här av dig. Din, eran, otroliga resa har verkligen stärkt mig och min familj och gett mig så mycket att tänka över, uppskatta och hela vidden.
SvaraRaderaJag vet inte om du anar hur många som du hjälp och berört med din blogg och dina ord.
Jag önskar tusen gånger om och mer att ingen ska behöva gå igenom en sådan resa som ni gjort, och jag hoppas att det inte låter allt för dumt men Tack Hannah, för att du valde att dela med dig! Jag är glad att du gjorde det även när det måste känt som allra värst.
KRAM!