Testande = trotsande = lärande = urtrötta föräldrar = ??

Hujedamej vilken helg! Kan jag bli mycket tröttare än så här? Tror inte det, fy fasen...

Guess why... Jepp - testande barn. Eller trotsiga barn för den som vill ha ett annat namn på det.

Det är nämligen så att mina barn är urduktiga på att känna av stämningen, fruktansvärt duktiga om jag ska erkänna. "Problemet" är bara det att den aningen längre varianten av barn i huset även vänder situationer som mamma-och-pappa-är-slutkörda-de-behöver-lite-lugn till mamma-och-pappa-är-slutkörda-nu-ska-jag-testa-hur-långt-jag-kan-gå. Fruktansvärt duktigt må jag säga.

Nu när både jag och gubben är förkylda och trötta efter allt springande på nätterna så har det ju dykt upp oändligt många sånna situationer. Lyckliga vi! Suck... Hur som helst så hade jag lite svårt att se något positivt i saken i helgen när det härjades som mest, och säkert också gubben som hade en helt förjäklig morgon igår och det är nu som min kloka syster kliver in med sina ord.

För innan hade hunnit gnälla av mig helt när vi pratade igår, och innan jag hunnit färdigt i tanken på varför det ska härjas så här så säger hon:

- Han kollar hur mycket ni älskar honom.

Det kan tänkas att jag borde bli lite ledsen att barn behöver testa gränser för att få veta hur mycket de är älskade, men egentligen - tjaa, varför inte? Hur ska jag förklara det i annat fall? Att vara sams jämt och ständigt vore ju i och för sig helt toppen, men vad händer den dagen när barnet är så stort och vill gå sin egen väg? Om inte hen har testat att veva med armarna, fått in en käftsmäll och ändå fått uppleva att det är okej. Att jag är älskad - vad jag än gör. Kommer barnet att våga ge sig av den dagen i så fall? Om det inte testats, trotsats innan menar jag?

Jag är inte så säker på det. Jag har inga bevis och jag är definitvt ingen expert (det är därför jag pratar med min syster). Men min första känsla är att barnen inte testar för att vara dumma:

• de reflekterar vad föräldrarna har lärt dem,
• de behöver få veta hur mycket de är älskade,
• de är så smarta att de vet att handling har betydligt större roll än vad ord har.

 Det kändes fortfarande jobbigt efter pratstunden med Millis (bytanten för er som läser bloggar) men det känns mer okej än innan. Som att det faktiskt finns något nyttigt med tjurigheterna trots allt.

Jag menar, så tjurigt som det varit i helgen alltså då har ju båda ungarna lärt sig massor om hur mycket vi älskar dem!!