Glo på ditt eget barn innan du glor på mitt!

I lördags var jag och Sebastian på ALV en sväng, innan dess hade vi handlat skor till båda grabbarna och lite kläder och sommarhattar/kepsar till dom också. Sebastian som har tjatat hur länge som helst på mig om att också få en länning så som du har har, mamma (klänning alltså) fick äntligen sin klänning och var såklart hur glad som helst!

Så fort vi kom ut från affären skulle han byta om till klänningen, så ja - sagt och gjort. T-shirt byttes mot klänning och stoltare unge kunde inte ses på lång väg. När vi kom fram till ALV hade han med andra ord sin klänning på sig. Pippi kommer äääälska min länning, tror du inte det? Han snurrade runt inne på ALV och var helt lyrisk över att äntligen, äntligen ha en klänning som lyfter lite när man snurrar runt fort.

Under föreställningen Pippi och sjörövarna (eller vad den nu heter?) var det ett föräldrapar som glodde på oss. Mer på oss än på föreställningen tror jag. Och när jag märke att Sebbe började bli lite okoncentrerad, vi har ändå sett föreställningen några gånger nu, och det var väldigt varmt att sitta där i solen sa jag till honom att vi skulle gå och köpa glass och kolla på Pippi från andra hållet istället.

Samma stuk på klänningarna = lycka!

Sebastian har alltså på sig en rosa klänning, blåa piratjeans, vit/rosa skor och en keps med Bilar på. Han var (och är) så stolt över sina kläder (så där så att han fick ett utbrott när ha förstod att vi måste tvätta klänning innan han kan ha den på förskolan)!

Föräldraparet fortsätter att glo efter oss när vi går från publiken till en glasskiosk. Och jag blir faktiskt lite sur fast jag bestämt mig för att inte bli det. Måste lära mig det där, annars kommer både Hampus och Sebastian känna av det och hur ska de då våga ha kläder som dom vill ha när de känner att jag är sur då men inte när de ha kläder som andra valt ut? Hur som helst, det där paret har två barn hos sig. Två flickor. (Jag hörde vilka namn de kallade dem vid.)

Och flickorna har på sig t-shirts och kortbyxor av olika modeller. Piratmössor och svärd. Förstår du? Flickorna har på sig piratmössor, svärd och kortbyxor med t-shirt. Och så glor de på mig och Sebastian!? De har ju precis som vi gjort, brytit mot en norm, men det är mer accepterat och vi är mer vana vid det när det gäller flickor. Hur sjukt är inte det?

När en kompis fick barn för, vad som känns som hundra år sen fast det rör sig om, sex år sedan pratade vi om några kläder som inhandlats till ungen. De var inte helt stereotypa och vi övertalade oss (inte för att det behövdes så mycket) om att motivet på bodyn kunde bäras av alla, inte bara av det ena könet. På den nivån var det då. Och det har hänt en hel del på bara de här sex åren. Men tydligen inget åt hållet som säger att pojkar kan bära klänning.

Jag önskar i sånna här fall att jag kunde byta kön och dra på mig en klänning och gå runt med Sebastian lika stolt i hållningen som han, men det kan jag inte. Och jag vet inte hur jag ska göra. Mer än att uppmuntra Sebastian till att fortsätta med sin egna stil, men jag fruktar att det inte kommer att vara nog när kompistrycket blir för stort.

Om den dagen kommer när någon av grabbarna säger att de inte kan ha ett visst klädesplagg för att det är tjejigt kommer jag att sörja. Då har de förlorat en stor del av deras egna personlighet för att andra vuxna och barn har påverkat dem.

Sebbe bytte om till t-shirt när han skulle leka med vattnet
"så att inte länningen blir blöt, mamma!"