måndag 1 juli 2013

En annan du

Jag gillar verkligen den där tanken, den är så logisk och jag förstår nu i efterhand inte fullt ut varför det inte slagit mig förut. Mina barn är en annan jag. Barn är inte personer som ska ses ned på för att de är barn, barn är individer med lika rättigheter som du och jag.

Ändå så behandlar jag mina barn som just det där ibland. Att de är mindre värda. Om jag ska tala helt ärligt och krasst om verkligheten menar jag.

I lördags fick Sebastian ett utrbott för att han först ville ha en snuttefilt men sen när den skulle betalas ville han inte ha den. Så vi (vuxna - jag) bestämde att vi skulle äta först. Så att han skulle få tid att tänka och för att vi alla skulle få fylla på med energi. Det behövdes helt klart! Men då fick han ett utbrott som sagt, inne i en affär. Ett sånt där jag-skriker-och-kastar-saker-omkring-mig-utbrott. Han både ville och inte ville något och i dessa fall så måste han få chansen att reda ut det själv, med oss som stöd.

Det föreslogs att lyfta bort honom från affären, köpa snuttefilten för att få tyst på honom och så vidare. Det tog en kvart innan han kunde lugna ner sig så pass att han ville följa med ut från affären. Frivilligt.

Om du tänker efter, hur hade du gjort om det var din vän, din vuxna vän, som reagerade med förtvivlan över något. Skulle du lyfta bort vännen från stället? Skulle du köpa den där saken som hen blev förtvivlad över? Eller skulle du försöka stötta vännen så gott du kan och hjälpa vännen ta sig igenom förtvivlan?

Ja, det är asjobbigt med sånna här utbrott.
Ja, jag känner mig som världens sämsta mamma.
Ja, jag vill bara lyfta iväga honom/sälja honom på Blocket/få problemet att magiskt försvinna när det händer.

Men till vilken nytta?

Jag säger inte att det är det enda sättet eller ens det bästa, men för mig låter detta så logiskt. Behandla ditt barn med samma respekt som du behandlar en vän.

Det mest använda motargument jag får höra är "ja, men ge allt till barnet då! Skäm bort barnet, gör det!" när jag säger att vi ska behandla barnet som en vän. Men det är ju inte det som det handlar om.

Du ger inte din vän allt vad vännen ber om och du sätter dig inte i maktposition med din vän. Du är respektfull.

Och hur ska ett barn kunna lära sig om respekt om ingen ges till barnet? Jag är absolut ingen förebild i detta, senast idag betedde jag mig själv som en fyraåring i värsta trotsen när båda barnen var i luven på varandra och ingen lyssnade på den andra. Då fick jag nog och gormade. Som sagt, ingen förebild.

Men jag jobbar på det, jag kan orka med ett utbrott mer nu än innan jag fick så kloka tankar till mig. Jag har en del pesoner runtomkring mig som ständigt lär mig hur jag kan förbättra mitt beteende, som hjälper mig att sätta ord på mina känslor och tankar. Som hjälper mig att se något logiskt i sådant som jag tidigare tagit för en slags skev givenhet. För det säger jag tack! Och fortsätt att inspirera mig!


Bilden är från när vi var på Kolmården hela hiet, september -11.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar