En ny fas i livet måntro?

Det verkar som att Hampus kommit in en ny sån där underbar fas i livet. Egentligen är han med sin personlighet en liten äventyrare tror jag, är inte rädd för att testa nya saker utan blir snarare arg om vi inte går in i en grotta (på ALV alltså, skulle aldrig våga att gå in i en själv ute i skogen själv med barnen) eller när han inte får gå iväg själv för att inspektera andra sidan av affären.

Nu, är han visserligen lika äventyrlig men inget får försvinna för honom. Det är som att den där separationsfasen (är det vid åtta månader den brukar komma annars?) slagit till med full kraft. Jag får inte lämna rummet, inte slänga skräp eller ställa undan grejer i skåpen innan minigrisen börjar yla och bli förtvivlad.

Hjärtskärande gråt. En otroligt sorgsen blick och många kramar senare kan han bli sitt glada jag igen.

Och det är nästan bara när jag är själv med ungarna som han gör så här. Why?

Jag har inget minne av att Sebbe höll på så här vid ungefär samma ålder. Så jag var liksom inte alls förberedd på det.

Har du en tvååring som beter sig på liknande sätt?