Fick en kommentar häromdagen som fick mig att tänka till. Är du feminist fast du är så ung?
Men går det att vara för ung för att vara feminist? Jag fick frågan om jag gillade att skriva, eftersom jag har bloggen och jag svarade att det gör jag, just nu skriver jag mycket om feminism. Mina tankar går i vart fall åt det hållet. Sen är det inte alla inlägg som publiceras, en del kastas (skrivna i ilska) och en del ligger och väntar på ett bra datum.
Jag har nog alltid betraktat mig som en feminist. Nej nu ljög jag. För ett tag, i början när jag precis fått veta att det ens fanns något som hette feminism så fick jag lära mig att det endast var för sånna som trodde på ett enkönat samhälle och så var en tvungen att vara lesbisk. Då kan jag ju säga att, nyförälskad som jag var, definitivt inte betraktade mig som feminist. Men utöver det så har jag nog alltid gjort det, tänkt på mig som feminist.
Att min utvecklig har gått från att helt styras av hur jag betraktades av andra (helst killar och absolut alltid som sexig, mystisk och allt sånt där) till att jag idag inte bryr mig över min egen knullbarhet (nåja) ser jag som just en utveckling. Att jag blivit mer medveten om olika ting som färgers påverkan på humör och bemötande eller mina egna fördomar är en naturlig del i det.
Men tanken, min fundering väcktes nu av den där kommentaren - går det att vara för ung för att vara feminist? Måste vi, behöver vi, gå igenom fasen då utseendet är bland det viktigaste för oss? Ena sidan av mig vill ropa - Ja, det måste vi! Hur ska vi annars kunna bli medvetna om hur det senare påverkar oss? medan andra sidan av mig vill slå bakut.
Jag får svårt att samla tankarna kring detta, det kanske är en struntsak för vissa men inte för mig. Det ena låter logiskt ett tag för att sedan raseras totalt av ett argument som poppar upp i tankarna.
Vad tror du, går det att vara för ung att vara feminist? Måste vi gå igenom denna utseendefixerade fas i livet för att kunna förstå "varför" senare i livet?
 |
| - Vill du vara pirat eller prinsessa? - Pirjasessa! |
Jag har inte känt mig bekvämt med att kalla mig feminist förrän de senaste 1-2 åren. Jag är uppvuxen med en mamma som är uttalad feminist (pappa också i och för sig). Och som ung upplevde jag henne som ganska militant, en sån som stod på barrikaderna och brände sina behåar liksom (det gjorde hon säkert!). Tänk de mest negativa delarna av Gudrun Schyman - så var min uppfattning att man som feminist skulle vara, och att även mamma var sån i feministiska frågor. Och sådan ville jag inte vara. Jag höll faktiskt knappt ens med mamma om vissa av hennes påståenden när jag var yngre, utan tyckte bara hon var jobbig, pinsam och överdrev. Nu tycker jag att jag är mer feminist än vad hon är. :-)
SvaraRaderaDet kanske är så då, att en ska gå igenom vissa faser i livet innan det går att se vem man är, vad man tycker och tror på?
Radera