Det här med att åldras?

Från att alltid varit den yngsta i en grupp är jag nu - just inte yngst längre. En märklig grej är att hela den där biten med att jag var yngst var en stor del av hur jag betraktades. Hon den unga. Jodå, så kunde det sägas om den som ville ha tag i mig inte visste vad jag hette. Och de allra flesta visste vem de menade.

Det kan ju tyckas att eftersom det var en del av mig, att vara den unga, så borde det störa mig nu när jag inte längre är det. Och vet du, i det stora hela så gör det inte det. Stör mig alltså. Jag har inget emot att åldras. Jag har fått mitt första gråa hårstå (som jag upptäckte på borsten visserligen, men det hade ju suttit på huvudet innan) och jag kan inte direkt säga att jag är utan rynkor i ansiktet. Skrattrynkorna gör sig påminda. Och jag gillar det.

En sak med ålder som jag inte gillar är när andra har förutfattade meningar om hur unga eller äldre ska vara. Innan jag fick barn fick jag alltid höra att det där ändras när du får barn och blir äldre eller du är för ung än när jag pratade om sovmornar på helgerna, tvättberget hemma eller om vilken tid det tar att steka en dubbelsats med pannkakor.

Och den sak som stör mig mest med att åldras är att jag har märkt att jag själv faller i samma gropar! Det är inte så länge sen som jag sa till en kollega att det där ändras när du får barn. Va? Jag hade ingen aning om att det var så lätt att falla i dom, jag var så fast besluten att inte göra det att jag verkar missat gropen som låg rakt framför fötterna på mig.

Det är viktigt för mig att inte göra skillnad på personer baserat på deras ålder. Men jag är också den första som erkänner att det är svårt. Speciellt när jag hör samma argument som jag själv en gång hade. Om hur jag skulle vara som förälder eller hur livet skulle se ut om tio år (alltså nu). Första steget i att förändras är ju att bli medveten om saken och det är jag nu, har varit sen jag fällde den där kommentaren. Och jag försöker verkligen att inte göra om det, vill behandla dessa unga personer i min närhet som de vuxna individer de faktiskt är. För jag vill ju också behandlas med respekt.

Men bara för att siffran i åldern blir högre måste man ju inte tappa bort sin busiga personlighet. Därför kommer jag helt säkert att bli den där gamla tanten som bär ungdomliga kläder, helt omaka eftersom jag kan noll och ingenting om mode och lär aldrig lära mig det heller, jag kommer att ena stunden förorda lugna lekar som bokläsning för att i nästa leka datten och kurragömma.

Från och med nästa år kommer jag definitvt att kliva över tröskeln för ungdom - när jag fyller 30. Till skillnad från en del runtomkring mig så längtar jag efter att kunna säga att jag är 30 (lite för att det är lättare att hålla reda på än om jag är 28 eller 29 och 27 ska vi inte tala om!). Men också för att jag längtar till själva firandet, hur det nu än blir.