tisdag 10 december 2013

Så mycket fram och tillbaka

Fy fan vad det här tömmer mig på krafter. Igår fick jag ta mina argument ytterligare en sväng tillbaka till motpart och innan dess var jag tvungen att dubbelkolla saker jag redan konstaterat. För mig själv alltså, och att hela tiden behöva tvivla på vad jag har uppfattat är sjukt svårt. Och krävande.

Förlåt att jag är så kryptisk.

Men fan. En hel dags krafter tömdes på bara ett mejl. Tidspress har jag också på mig vilket gör att jag inte kan ta tag i det här när jag känner mig stark utan jag måste ta det här nu. För om jag är för sent ute så är allt gjort i onödan och ja, det känns ju bara för jävligt.

Varför kan vi inte bara hjälpas åt? Om en gör fel, inte med mening utan det bara blir så, varför måste det stridas och skuldläggas? Varför kan man inte bara säga att "Hoppsan, det här var verkligen inte meningen. Nu hjälps vi åt för att ställa detta tillrätta!". Är det någon slags prestige? Tänker alla att om man inte erkänner sig gjort fel så har det heller inte hänt?

För mig är det så främmande så det finns liksom inte. Nej, tro fasen heller att jag vill göra fel. Jag vill inte göra fel. Men ibland blir det fel. Och då får jag ju stå mitt kast och rätta till det som jag kan. Hjälpa till. Varför ska det vara så svårt?

Jag blir bara så ledsen och matt när jag tänker på det. Försöker att inte göra det, men det går liksom inte att undvika. Det är en sån stor del av min vardag just nu så jag har ingenstans att  gömma mig undan. Om jag verkligen hade velat det?

När allt det här är klart, då kommer jag kunna säga att jag är en starkare person än innan. Men just nu vill jag bara vara liten.

2 kommentarer:

  1. Hoppas det löser sig, och du fixar mer än du tror! / Linda P, Olles mamma

    SvaraRadera