Har jag sagt att jag fick min okej-stämpel i rumpan denna gång när jag sökte om att bli blodgivare? Jag har försökt förut men utan rätt intyg så fegade läkarna på blodgivningscentralen ur och sa blank nej. Denna gång hade jag intyg på papper, muntligt och erbjudande om att den läkaren kunde kontakta min läkare för med information. Och det gick!
Äntligen kan jag börja få ge tillbaka! Jag har velat göra detta så länge, sååå himla länge. För mig är det jätteviktigt att få ge något tillbaka. Jag skulle inte vara här säger de ju på reklamen om hjärt- och lungfonden. Och för mig stämmer det. Jag skulle verkligen inte ha varit här om det inte funnit forskning kring hjärtfelet jag föddes med. Och jag skulle heller inte ha funnits här om det inte hade funnits blodgivare när jag gick igenom min operation.
Så hur kan jag inte vilja detta? Tänk om mitt bidrag kan rädda ett annat barn med hjärtfel? Vem som helst egentligen. Men självklart slår mitt hjärta lite starkare för barn med hjärtfel. Det kan jag knappast neka.
Är du blodgivare och vad är dina tankar kring det? Kanske har du valt att inte bli blodgivare och hur tänker du kring det? Ett bra nyårslöfte vore kanske att komma på sin egen ståndpunkt inom detta?
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar