Vem har rätt att bli arg?

Rätt svar borde väl rimligtvis bli alla? Vi har alla rätt till våra känslor. Oavsett hur stora eller små de är. Så långt håller alla med tror jag. Det är när det väl kommer till kritan som det kan åsikterna kan gå isär. Och känslorna. Och reaktionerna.

Micke Gunnarsson är en i raden som lyckas beskriva några av de känslorna jag har för just frustration och ilska. Mest frustration om jag ska vara ärlig. Det är nog min största irriterande känsla med föräldraskapet. Frustration. Över att inte bli förstådd. Att inte förstå. Att inte kunna hjälpa eller förmedla "på rätt sätt".

Första gången som jag läste en jämförelse med hur föräldrar och andra vuxna ofta pratar med barn blev jag riktigt ledsen. Hur kunde jag inte ha sett sambandet tidigare? Hur kunde jag ha missat det som var så självklart! Aldrig att jag skulle fråga min kollega vad fasen hen tänkte på, att hen aldrig förstår. Aldrig.

Men vi gör så mot barnen.

- Vad trött jag blir på dig, att du aldrig lyssnar!

- Vad är det du inte fattar?

Vem har inte sagt varienter på dem liksom? Sån självklarhet i att inte säga så till ens vän eller kollega, var är självklarheten i att inte säga så till barn? De är lika mycket individer och människor som vi vuxna, och vi behandlar dem riktigt uselt på den här punkten. Det gör ont i mig när jag tänker på det.

Alla har rätt att bli arg - ja. Men alla hanterar inte ilskan rätt. Vad är rätt då undrar du? Ja, jag också för den delen! För min egen del vill jag reagera med ett slags lugn.

Om något av mina barn spiller ut halva mjölkpaketet för tredje gången på en förmiddag är det väldigt lätt att ta till med det där klassiska och nedvärderande jag gör det här du lilla vän, för du kan ju tydligen inte. Men nej, jag vill inte reagera så! Går världen under om mjölken blöter ner halva köket för tredje gången på en förmiddag - nej. Så varför ska jag reagera som att den gör det i så fall?

När jag trampar och snubblar över sylvassa legobitar för sjuttioelfte gången på en kväll är det lätt att klanka ner och skälla för att leksakerna inte ligger på sina platser och så vidare. Återigen, går världen under? Nej. Troligtvis inte och min reaktion är överdriven.

Det betyder inte at jag inte har rätt att bli irriterad, känna frustration eller vilken del i känsloregistret jag än känner. Det enda som detta betyder är att jag ska behandla mina medmänniskor aka mina och andras barn med den respekt som alla förtjänar.

Jag kan hålla med om det är jävligt svårt att bryta det här mönstret, jag håller påför fullt just nu. Vissa dagar går bättre än andra. Och det är lika med barnen.

Hur tänker du?