En dag när jag hämtade barnen på förskolan kom det ett gäng äldre (kanske att de precis börjat skolan) ungar som började leka med Hampus genom staketet. Jag stod en bit längre bort och tyckte det såg så roligt ut.
Fyra lite äldre ungar lekte och skrattade ikapp med en tvååring.
Sen hörde jag vad de sa till Hampus. Jag hade inte reagerat innan på vilka ord som sas, det liksom hördes inte över skratten. Men när jag hörde..
- Dumma unge! Din dumma, dumma unge!!
Det sas på ett skämtsatt sätt och jag kunde se att Hampus inte uppfattade vad de sa, för han protesterar alltid om någon säger att han är dum annars. Nu var han glad och grattade högt. Men jag blev genast på min vakt. Sa till dem att de inte fick säga så till honom, varken han eller de var ju dumma - de lekte ju!
Först tittade de bara på mig, började trevande säga orden igen men sa aldrig klart meningen. De tröttnade ju också ganska fort efter det eftersom deras påhittiga lek sig ett plötsligt vuxeningripande.
Det som påminner mig om händelsen är det här med att vi vuxna ibland kan säga "men vad dum jag är.." när vi har glömt något eller inte förstår ett skämt på direkten som alla andra tycks göra. Det här med att vi på skämt säger till oss själva och till andra att de är dumma. DET är rent idiotiskt. Eller hur?
Jag kan inte tänka mig att du verkligen tycker att du är DUM när du fattar skämtet tre sekunder "alla andra".
Eller så har jag fått en helt annan definition på dum på sista tiden.
Alltså, jag är verkligen inte något föredöme i det här. Jag säger både det ena och det andra till mig själv liksom till andra.
Leken fick jag att tänka till helt enkelt.
 |
| Bildkälla (googlesökning) |
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar