Då kryper osäkerheten fram

Jag tror inte att jag är ensam i det här eller jag vet att jag inte är ensam i det här. Och här är det..

Varje gång något av mina barn blir sjuka eller visar tendenser till att bli sjuka, målar jag fan på väggen. Inte som i att de är döende eller nått sånt. Och inte heller som i att jag inbillar mig att de har alla världens mest konstiga sjukdomar eftersom alla livsfarliga börjar med influensaliknande symptom.

Nepp.

Men när en heshet på en tvååring går in på tredje veckan och han återigen visar tecken på att matlusten inte är på topp - då vill jag bli bemött och framförallt förstådd i min, låt oss säga, oro. Ja, oro är ett bra ord.

Sättet att hantera det här är i alla fall jag lärd i att först ringa vårdcentralen. Och bara någon minut efter att jag förklarat läget bestämmer sköterskan att en doktor behöver titta på minstingen för att åtminstone utesluta annat. Vi får en tid senare samma dag och kommer dit i god tid, för det är jag också lärd att göra. Kom hellre tio minuter för tidigt än tre minuter för sent!

En annan sak jag har med mig sedan barndomen är att vara trevlig mot yrkeskunniga, oavsett yrke. Fast egentligen är jag upplärd med att vara trevlig mot mina medmänniskor - punkt slut. Men det går till överdrift ibland och jag märker det inte fören det är för sent eller rent av över. Och det märks speciellt när det gäller yrkeskunniga som jag inte känner.

Att åka till en plats med sitt barn där barnet ska få någon typ av vård är aldrig lätt. A l d r i g. Inte för mig. Det känns alltid som att de håller räkningen i hur många gånger vi söker vård, som att om vi kommer upp i ett förutbestämt antal besök för fort kommer något hemskt att hända. Som att frågorna vi ställer är för korkade. Som att vi är till besvär och att mina barn har en hypokondrisk mamma.

En tredje sak är att barn inte alltid är bekväma med personen som nästan helt klädda i vitt och med en speciell slags auktoritet, det kan ta tid innan de släpper garden. Innan dess är det knappt lönt att göra någon slags undersökning. Resultatet blir i stort sett alltid det samma innan dess; tystnad och total ofrivillighet från barnet. Så en undersökning som innehåller starka lampor, långa pinnar att hålla ner en tunga med och flera par armar som behöver hålla koll på en är liksom inget som ställs upp på i första taget.

När doktorn dessutom stressar med besöken, allt för att hinna med så många som möjligt.. Ja, det gör inte direkt barnet mer samarbetsvillig eller föräldern mer säker i sig själv.

Kan vi inte helt enkelt komma överens om att när det gäller personer (barn, vuxna - vad som helst) som är osäkra behövs det mer tid för att ett läkarbesök ska ge något överhuvudtaget?

Och att det är upp till läkaren att ordinera en lämplig behandling (eller avråda om det inte behövs) och inte ställas som en fråga till föräldern?

Jag tror inte det står i någon slags vårdplan eller policy att en patient eller anhörig ska komma ut från ett besök mer förvirrad, ängslig och framförallt skamsen än vad som togs med in på rummet? Eller har jag fattat det här helt fel?

Det är en sådan otrolig tur att vi har fått den BHV-sköterska som vi har fått, för efter ett samtal med henne efter besöket på vårdcentralen känner jag mig lugn i beslutet att ha ringt vårdcentralen imorse trots det stressiga (men dock trevliga) besöket som gjorde mig både skamsen och hypokondrisk.