Det tar tid att låta sig lära, tack för att du har sånt tålamod med mig!

Jag tror att många föräldrar går in i rollen med tankar som "jag ska inte göra som mina föräldrar" eller "jag vet exakt hur jag ska göra i den och den situationen". Jag tror också att många föräldrar upptäcker efter ett tag att det är sjukt svårt att stå fast vid de där tidigare tankarna.

För mig är sovrutiner en sån sak som jag helt har fått ombestämma mig inom. Och tillåta mig själv att lära om. H e l a   t i d e n. Jag har ju nämnt tidigare att böcker är en stor grej för mig, men jag har också upptäckt att de här första böckerna typ mellan pekböcker och riktiga kapitelböcker är dödens tråkiga. Det är nästan så att jag gör vad som helst för att undvika att läsa samma bok femtioelva gånger på raken flera kvällar i rad. Jovisst går de över snabbt, men fy vad tråkiga! Hur som helst, det var inte det jag skulle säga.

Eftersom jag har barn som är otroliga på att känna av sinnesstämningen hos mig och agerar därefter blir det såklart så att när jag är på dåligt humör.. ja, då gör de lika dant. Eller kanske inte helt lika men de beter sig inte som vanligt och blir mer uppskruvade, så kan vi nog säga.

Härom kvällen var en sån kväll. Hade haft en jobbig eftermiddag på jobbet, barnen härjar (fast egentligen inte, det kändes mest så bara) och till slut får jag nog. Betedde mig själv som en treåring (INTE mitt finaste ögonblick, nej) och barnen slutar såklart att härja. När jag efter en stund går in och säger förlåt säger min äldsta son något som får mig att helt tappa bort mig.

Han frågar om det blev för mycket i mitt huvud, att det är okej och att det är bra att gå undan när det händer. Han berättar om när det hände honom senast.

Min son på fem år lär mig så otroligt mycket om mig själv och livet. Att mitt sätt inte alltid är det allra bästa sättet. Att det alltid finns tid att lära om. Att det också tar tid och en stark vilja för att låta sig lära om.

För allt det här är jag så otroligt tacksam. Jag hade inte alls räknat med att barnen skulle lära mig minst lika mycket som vi ska lära dem. Innan jag kunde tillåta mig själv att tänka det här var vardagen mycket mer kantad av tjuriga stunder, men nu.. När jag tillåter mig själv att verkligen lyssna så märker jag hur mycket de har att ge oss. Så mycket som vi har glömt bort under tiden vi växte upp. Det är ganska sorgligt att lämnar sånna här grundläggande saker bakom oss när vi blir större.

Mina allra bästa lärare