fredag 3 oktober 2014

Spindelmannen är borta

I måndags kväll knackade en kvinna hemma hos oss, med andan i halsen frågade hon om vi hade en rödrandig katt.

- Ja, Spindelmannen säger jag och pulsen skenar iväg.

Jag hinner tänka så otroligt många tankar på bara den korta sekunden det tar för henne att förklara att det sitter en liten rödrandig katt på vägen, som hon tror har blivit påkörd. Hennes dotter (?) sitter hos katten när vi kommer fram.

Spindelmannen var troligen på väg hem när han blev påkörd, det var vid den här tiden han brukade vilja komma in om han ville sova inne.

När han ser mig försöker han ta sig till mig, men kan inte röra rumpan utan hasar på framtassarna. Jag får in honom i huset och ringer till min man som skyndar sig hem.

Vi får en stund på oss att kela. Jag klappar och gråter. Höjer värmen i rummet för att han inte ska frysa. Han darrar så mycket. Och andas så konstigt. Det syns tydligt att han har mycket ont.

Min man kommer hem och förbereder sig. Hundarna som i vanliga fall blir helt tokiga när han gör liknande förberedelser anar att något är på gång. De blir först upprymda men när han och katten går ut genom dörren blir de helt tysta. De vet.

Att somna den kvällen var både svårt och lätt. Svårt att få tankarna på annat men efter all gråt är orken inte den bästa heller.


Morgonen därpå bubblar känslorna upp igen och jag ville verkligen inte att alla skulle fråga varför jag var helt svullen och rödgråten. Jag lägger upp en bild från några kvällar före med texten att Spindelmannen är borta och tänker att då kanske inte alla frågar.

På det sättet är sociala medier bra att ha. Personen som förstår mig bäst på jobbet pratar såklart med mig om det som hänt, men de andra verkade förstående och sa inget. Det här är första gången jag kan återberätta det som hänt utan att tvinga tillbaka gråten. Det gör fortfarande ont att berätta och otroligt ont att tänka att han inte kommer hoppa upp i fönstret i dörren något mer för att komma in.

Spindelmannen var älskad från första stund. Med alla sina tokigheter och bus som att äta matrester i slasken. Jag önskar att det hade funnits mer vi kunde göra. Jag tänker varje dag på allt vi kunnat göra annorlunda, men jag vet att han inte hade kunnat få samma liv tillbaka efter det här. Att vi valde rätt. Det gör det inte ett dugg lättare just nu. Jag önskar att han hade kommit hem några minuter tidigare eller valt att jaga hela natten som han gjorde så ofta. Men jag kan inte välja det i efterhand.


Inga kommentarer:

Skicka en kommentar