Har liksom varit väldigt förskonad från det, fast jag väljer att tänka att det är för att jag har så vettiga personer som läser mina inlägg.
Jag skrev ett inlägg i somras när jag var trött på vuxna människor som talar om för mina och andra barn vad som är rätt och fel för pojkar och flickor. Och nu menar jag inte sånna saker som att kasta sten på katter eller spotta kompisen i ansiktet utan om det här med vilka färger som är "tillåtna" och så vidare.
Nu kom första kritiska kommentaren. Och inte så värst kreativ eller talande om jag får säga så. Och det får jag ju, det här är min blogg med mina åsikter och de som inte håller med kan antingen sluta läsa, argumentera emot (jag diskuterar gärna) eller strunta i allt sånt. Eller som Anonym gjorde, säga att det är jag som behöver en käftsmäll.
Okej, personen tog åt sig. Kände sig träffad. Bra! Hoppas att det tog så hårt att hen tänker till nästa gång kommentarerna om andra barns kläder börjar flyga ur munnen. Att det svider lite extra efteråt.
Jag tror nämligen inte att det går att förändra sitt sätt om en först inte blir medveten om problemet och sen skaffar sig viljan att förändra.
Du fina anonyma person, jag hoppas att du uppskattar privilegierna som du har i livet och tar tillvara på dem. Utan oss normbrytare hade du nämligen inte haft dem. Så varsågod.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar