När jag tänker på "den perfekta föräldern" ser jag inte en förälder som aldrig gör något fel, aldrig skriker åt sina barn, alltid är pedagogisk.
Nä, jag ser en förälder som gör misstag men som ger sig chansen att lära sig av det.
"Okej, det fungerar inte att skrika och hojta på morgonen när klockan rusar iväg - vi kanske ska prova klädrejset/gå upp tidigare/barnen får ta själva vara med och bestämma kläder på kvällen innan/..."
Och ska jag vara helt ärlig så tänker jag nog inte att den föräldern är perfekt heller. För jag tror inte att någon av oss blir perfekta. Det är som att säga att vi är klara med vårt mål och det finns ingen anledning till att fortsätta utvecklas efter det. Det går jag bara inte med på! Att utvecklas är livsviktigt!
Om jag är den där som analyserar händelserna och ser vad jag kan göra bättre? Jo, ibland. Ganska ofta. Men alltid? Onej, det orkar jag inte. Jag är mänsklig och har mina begränsningar jag också. Och jag gör verkligen inte alltid det jag kommit fram till fungerar bättre heller.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar