Har jag tagit mig vatten över huvudet?

Jag vet inte hur jag ska göra. Om jag ens hinner göra klart nu är också osäkert. Det gör mig frustrerad och väldigt ledsen.

I våras började jag plugga och trots sjukdomar och annat tekniskt och otekniskt strul så kunde jag lämna in alla uppgifter samt få godkänt på dem. Jag påbörjade mitt projektarbete, var nöjd med förarbetet och alla idéer som jag hade och gjorde.

Sen gick datorn sönder och jag fick börja använda den andra bärbara. Vilket gjorde att jag fick sitta på andra obekväma ställen. Jag slutade jobba eftersom bebisens vräkningsdatum närmade sig med stormsteg. Jag fick värre ont i ryggen om jag gjorde annat än ligga plant någonstans. Och till slut tog jag i samråd med läraren beslutet att inte lämna in projektarbetet utan göra det vid uppsamlingsdatumet i augusti istället.

Det kändes som en bra (skittråkigt visserligen) beslut och jag började må bättre.

Nu? Jag börjar tro att föräldrar förtränger den här första tiden. Hur låst en blir tillsammans med barnet. Hur gärna en vill tro att "det är ju bara.." men så är det inte.

Jag försöker men kommer inte loss för att göra projektet. Det gör mig frustrerad. Det gör mig ledsen. Jag känner att om jag inte lyckas lämna in har jag kastat bort ett halvårs slit. För jag har verkligen slitit. Och samtidigt försöker jag säga till mig själv att det inte gör något. Jag gick ju in i kursen med tanken att göra så gott jag kunde men att familjen och hälsan kommer först. Utan det hade jag inte kunnat ta på mig det här tror jag. Att plugga halvtid och jobba heltid under en graviditet som jag inte mådde så bra.

Jag kan söka om kursen till våren igen. Hoppas på att det är samma uppgifter, typ slipa på dem och kunna koncentrera mig på projektarbetet under hela kursen istället. Det förutsätter naturligtvis att jag kommer in en gång till.

På hemmaplan är jag mästare på att påbörja projekt, göra det klart till typ 90% och sen, jag vet inte. Glömma bort den? Det är sjukt irriterande! Och jag är rädd att den här kursen hamnar i samma fack om jag väntar till våren. Samtidigt känner jag att jag har för kort om tid för att hinna nu. Och att lägga på det stressmomentet när jag mest troligt för sista gången får ha en liten bebis hos mig..? Jag är inte säker på om det är värt det. Jag har ju redan sabbat ett barns amning på grund av stress. Vill inte hamna där igen!

Var jag för ambitiös i det här?