Sprang nästan sju km förra veckan och tänkte att "YES! Nu är jag tillbaka, nu går det bra!" och nästa pass jag gjorde kändes så fruktansvärt tungt att jag bara ville lägga av. Fy vad tråkigt! Det var dålig luft, åskvärme, motvind och stickande duggregn. Jag fick nästan kramp och när jag väl hade fått upp farten på hemvägen fick jag håll.
Alltså, jag fattar ju att det måste finnas sånna pass också. Men ett till pass där jag kände medgång hade väl inte varit så farligt. Eller??
Är riktigt sugen på att testa att springa milen. Och när jag säger att jag ska springa milen så är det ju uppvärmning med powerwalk innan och efter också (vill inte springa på asfalten så på vägen till grus-/skogsvägarna och hem igen går jag). Jag springer liksom inte nonstop i en mil. MAJGAAD! Oh nej, riktigt där är jag inte än.
Ja jo, jag vet att jag ska springa mycket längre än så på Göteborgsvarvet, men jag har inte som mål att SPRINGA varvet. Mitt mål är att TA MIG RUNT. Om det så blir nån slags intervallgrej utav det så ska jag ta mig runt hela varvet.
Vet inte hur många år jag har längtat och önskat att skulle få springa. Och nu kan jag äntligen börja räkna ner till det är dags! En väldigt lång nedräkning om jag ska börja nu, men ändå! Det har jag inte kunnat göra förut. Tycker det är jättehäftigt.
Så är det för mycket begärt att få några bra springpass på raken för att få känna den där känslan av att jag kommer att klara av det? Tycker inte det.
Kom igen kroppen - det här klarar vi!!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar