Vart kom det där ifrån egentligen?

Hur vet du att du överlevt en oväntad natt med magsjuka? Jo, massa olika "knappt smuttade på"-glas vid nattduksbordet, knappt halväten banan i sängen brevid och sprängda blodkärl runt ögonen.

Ja, förutom att du inte längre behöver känna känslan av att din inävlor är på väg ut i attackerna.

Och en annan sak som jag precis lärt mig: sammandragningar efter magsjuka är inte att leka med! Ont som fan men såklart ofarliga. Men om förlossningen skulle ställa upp på ett hembesök för injektion av kvaddlar skulle jag inte tveka att tacka nej!

Å h jag kissar snart på mig av skratt!

"Låt den första urinen rinna ner i toaletten"

Personen som skrivit den instruktionen kan inte ha kommit ihåg hur det är att vara gravid och dessutom hålla sig från att kissa på natten! Här rinns ingenting, här jetstrålar vi!

Uppriktig fundering

Det finns stödstrumpor för att minska svullnad i underben och öka blodcirkulation.

Men finns det motsvarande för snippor??

Jag är så otroligt bra!

Det tog längre tid än vad jag hade väntat mig och mer kraft också. Men jag tror att jag lyckats knäcka ytterligare en del i tänkandet med JavaScript. Desutom har jag fått lite blodad tand och smått börjat fundera om det finns någon kvartsfartskurs i programmering jag kan gå efter den här kursen.

Vi fick fyra veckor på oss att lösa en programkod som skulle användas till ett spel, där användaren gissar vilken färg på 15 kaniner som det blir flest av, få veta svaret utan att behöva räkna själv och sedan kunna se hur många gånger en gissar rätt eller fel. Lätt som en plätt eller hur! Öhh, nää. Det var ju som sagt betydligt svårare än vad jag trodde. Hade en lite förhoppning om att eftersom jag kan HTML så skulle jag ändå rätt så snabbt luska ut hur JavaScript skulle användas. HA HA HAAAA!

Nej. Fungerade inte så.

Igår var det inlämningsdags för uppgiften och jag hade bestämt mig för att åtminstone lyckas lösa godkänd-biten. Det gick inte alls åt rätt håll när jag försökte ge mig på extrameriterna samtidigt så till slut övergav jag det helt. Så, med godkänd-delarna klara i uppgiften och endast stavfelsrättningen kvar i rapporten kom jag så klart på en grej som jag inte testat tidigare. För extrameriterna alltså. Klockan var efter 19 igår kväll när poletten trillade ner och jag tänkte att jag ändå skulle ge det en chans. Om jag skulle fastna eller köra slut på mig själv innan inlämningstidens slut vid midnatt så hade jag ju ändå något att lämna in.

Första försöket gick inte så bra. Men på andra försöket lyckades jag lösa början på första problemet. Och sen nästa. Och nästa. Och nästa. Sen snyggade jag till i min kod och kom på att jag även skulle vara tvungen att skriva om rapporten. Klockan 22 på kvällen. Yepp. Bara att börja skriva.

Hur det kan ta sån tid att skriva referenser är mig helt åt skogen konstigt...

Ytterligare en timme senare var jag klar. Så med 53 minuter till godo lämnar jag in uppgiften - med extrameriterna fungerande och en välfylld rapport. (Borde verkligen lära mig att skriva less is more.)

Jag var så trött och glad och sprickfärdig av stolthet över mig själv att jag satt och halvbölade. Hade jag varit lite piggare hade det nog kommit riktiga tårar istället för den brännande känslan bakom ögonlocken bara.

Jag har ingen aning om jag löste uppgiften på ett smidigt sätt, troligtvis inte. Eller om jag ens får godkänt. Men just nu skiter jag i den biten, för jag klarade det faktiskt! Med min programkod går det att spela på de där färglada kaninerna om och om igen.

Idag har jag känt mig bakis hela dagen för att jag inte kom i säng eller kunde somna innan tolvslaget. Var ju alldeles för uppe i varv för det! Och även om jag känt mig lite vimmelkantig (ska bli skönt med att lägga sig på soffan om en stund) och jag varit virrigare än vanligt under dagen så känns det helt klart värt det.  

För jäklar var jag är bra!

Skärpning!!

Det är spännande det här med att le och säga "hej" till folk en möter på arbetsplatsen. Eftersom jag är är på en ganska stor arbetsplats kan det vara ganska jobbigt att hälsa på alla. Jobbigt som i att jag inte hinner med att säga ordet innan nästa person dyker upp. Så det har blivit att pejla läget och se om personen jag möter är mottaglig eller inte för ett "hej", "god morgon" och så vidare.

Men jag hälsar alltid på de som går i min korridor, har ingen aning om vilka alla är men om de rör sig regelbundet i korridoren ser jag det som en självklarhet att hälsa. Oavsett om de är mottagliga eller inte. Kan bli lite udda situationer av det, ja... Öhh, hur som helst.

I takt med att min mage började växa så började allt fler (av en speciell kategori, gissa vilken) sluta hälsa på mig med ett leende. Ett torrt "hej" var allt jag lyckades klämma ur vissa.

Varför liksom?

Nu har det börjat vända igen efter en tids torra hälsningsfraser. Men alltså, alla kan inte gått ihop gemensamt och bara "nä, nu ska vi vara tjuriga och sluta hälsa - alla är med!". Själv gissar jag att det har berott på att de trodde att jag hälsade på dem av en anledning. Det vore inte första gången någon gör det misstaget med mig.

Blir en aningens trött på det där beteendet faktiskt. Jag säger inte att det absolut är den anledningen men baserat på hur personerna beter sig så - tjaa, vad ska jag annars dra för slutsats?

Känner att det är lite som att de tycker att jag har "friendzone"att dem. Och blivit sura över det.

Skärpning!

"LET IT DOE!"

Den här uppgiften i kursen som jag håller på med nu är verkligen, v e r k l i g e n, jättesvår. Mest för att jag aldrig sysslat med javascript förut. Vi ska skapa ett program där det går att gissa på en färg och sen slumpa fram tre färger på 15 kaninbilder och sedan få ett rätt/fel-svar. Låter ju inte helt svårt eller hur?

Nää, så tänkte jag också i början. Att det här, det fixar jag. Kanske inte lätt men jag trodde nog inte att jag skulle behöva ta alla de fyra veckorna vi fick på oss. Sista veckan påbörjas nu och jag har några deluppgifter kvar innan jag är klar. Eftersom jag hittills klarat av 1-2 deluppgifter i veckan så känns det aningen stressigt igen.

Roligt. Men stressigt.

Så pass att jag kommer på mig själv i olika situationer sitta och fundera över koden och olika lösningar. Typ mitt i natten, som i natt då jag vaknade av att jag drömde om uppgiften. Fortsatte tänka på lösningar och kunde inte somna om fören två timmar senare.

Behöver nog lyssna på min yngsta unge när han sjunger "LET IT DOE!" ("Let it go" från filmen Frost). I alla fall om nätterna. Lyssna på honom alltså, inte sjunga.

//gäsp

"Du behöver förstå att det vi gör nu är inte lagligt."

Kan vi sluta ge varandra dåligt samvete? Det vore så mycket enklare att slippa den biten i livet. Så mycket enklare!

Jag har ju redan berättat om att jag för några veckor sedan fick spendera en eftermiddag på förlossningen så det är inget nytt. Jag tycker fortfarande att det var rätt att åka in och tackar min påpushare för vara på mig om det också. Så det är inget sånt jag har dåligt samvete över.

Igår var jag hos barnmorskan för en rutinkontroll, så där att mäta magen och lyssna på hjärtljud. Allt såg bra ut, livlig bebis som stötte till doppler(?)-maskinen flera gånger när vi skulle lyssna på hjärtljuden. Lite lågt järnvärde - heller inget nytt. Varpå barnmorskan tittar i sina anteckningar och läser upp att jag just åkte in för några veckor sedan.

- Ja, jag ser ju här att du varit på förlossningen för att du misstänkte vattenavgång. Och det var det ju inte, naturligtvis...

Jag har bestämt mig, jag gillar inte min barnmorska. För det första, det var inte JAG som misstänkte det. Det var personen i andra änden av telefonen både på MVC och senare på förlossningen. JAG misstänkte ingenting. Såklart att tankarna hade dykt upp, jag hade ju googlat. Men jag tänkte lika mycket på flytningar som på att jag blivit urininkontinent som på vattenavgång. Så hen behövde verkligen INTE poängtera för mig att det är högst ovanligt med vattenavgång i den veckan och så vidare. JAG ringde för att jag inte visste vad det var. Hade jag vetat hade jag inte behövt att ringa.

Jag är en person som sällan, otroligt sällan, ringer till sjukvården för egen del. Jag kan ringa för att kolla upp saker med barnen och för att få tips och råd. Men inte om mig själv. Jag ringer INTE om minsta lilla grej som hen antydde med sitt "naturligtvis".

När sånt här händer och jag inte är förberedd blir jag så paff att jag inte reagerar med en gång, det kommer alltid mycket senare.

Så som svar fick hen väl nått "ja, jo, bla bla bla" från mig. Kändes väldigt maktutövande mot mig just då. Men jag fick ändå fram min begäran om att göra ett GBS-prov.

Trodde att hen skulle sätta i halsen. Och de följande tio minutrarna försökte hen förklara för mig vad GBS är och att hen aldrig varit med om att en kvinna haft det på den MVC-mottagningen. Vi kan väl säga att det inte gick hem hos mig, och att sakerna hen berättade för mig inte alls stämde överens med det som står på 1177 eller på de sidor som sjukvården själva hänvisar till. 

- Du behöver förstå att det vi gör nu är inte lagligt.

Tydligen får de inte begära sådana tester om det inte finns tydliga bevis för att kvinnan har en urinvägsinfektion. För det är bara då som kvinnan kan ha GBS enligt barnmorskan.

- Jag får väl hitta på nån anledning då?

Jag skiter faktiskt i hur hen gör. GBS är trots hens utlägg vanligare än vad en tror, det är också vanligt att bäraren inte har några symptom och det är inte heller det allra vanligaste att bebisen drabbas men det händer. Att endast kolla när kvinnan uppvisar tydliga tecken på urinvägsinfektion ger alltså väldigt missvisande siffror.

Och jag är ganska så säker på att vi inte bröt mot någon lag när jag fick röret med mig hem för att kissa i.

Not bad at all

Sol. Varmt, gott te. Jobba i pyjamas vid nästan lunchtidstimmen.

Distansarbete är toppen ibland!

Jubel och firarhelg!

I fredags fick jag reda på att jag blev godkänd på den där uppgiften som jag ojjade mig över häromveckan, då när jag och barnen hade varit sjuka och jag missat nästan två hela veckors pluggande. 

En del av mig trodde att jag skulle bli godkänd och en annan del trodde att det var omöjligt eftersom uppgiften jag lämnade in hade några fel och jag varit tvungen att göra den i sån rasande takt att jag var helt övertygad om att jag missat ta med ett av kraven. I ett kort mejl i fredags fick jag reda på att jag blev godkänd på uppgiften och jag höll på att börja gråta av lycka. Och lättnad.

Det var även inlämningsstopp i söndags för uppgiften efter den och jag lyckades lämna in med några dagars marginal. Känner mig riktigt nöjd över resultatet faktiskt. Så håll tummarna för mig att känslan är rätt och att jag blir godkänd på den också!

Påbörjade en till uppgift i helgen - javascript. Pust o stön vad den kommer bli kämpig! Jovisst, förra uppgiften var också ett helt nytt område för mig men det verkar som att det inte är ett av de stora områden så uppgiften var inte mer än två veckor lång. Den här med javascript är fyra veckor lång. Och den jag ojjade mig över förut var tre veckor, så ja... det här är ett större (eller mer komplicerat?) område tror jag. Desutom är det dags att börja med projektarbetet. Ännu mer pust o stön!!

Alltså, inte gnälligt "pust o stön". Jag gillar det. Lär mig massor som jag har nytta av redan nu i jobbet. Känner att jag skulle kunna erbjuda kompisar som vill skapa webbplatser, att jag kan hjälpa till (bara för att jag vill öva). Och sånt.

Men det är klart att det tar tid det här. Jag sitter i stort sett varje kväll med näsan i bok eller framför en skärm. De kvällar jag inte gör det har jag hunnit mycket på fika- och lunchraster på jobbet, bara för att jag ska kunna ta det lugnt en kväll. Så arbetsbelastning på en dag blir ju samma, fast andra tider.

Och visst skulle det gå att säga att jag pluggar bort min graviditet, men nä. Tiden jag sitter och pluggar hade jag spenderat på något annat sätt som hushållssysslor eller bara glo på tv. Om jag glor i en bok istället så är ju inte det särskilt mycket annorlunda. Det är väl den där veckan som jag pluggade järnet som det märktes att jag valde bort något viktigt. Både familjen och graviditeten. Och det är ju det jag jobbar för nu, att det INTE ska bli så igen.

Smart katt

Hund ligger i hundbädden och sover.

Katt ser det och smyger dit.

Katt lägger sig i hundbädd.

Katt börjar "massera" hund.

Hund blir sur, snäser ifrån och går därifrån.

Katt brer ut sig i hela hundbädden och börjar spinna.

Jag blir ALDRIG frisk

När folk får höra att jag är ett hjärtebarn, alltså föddes med ett hjärtfel, så är alltid frågorna efter det desamma. En av de frågorna är om jag är numera är frisk. Enkelt svar - Jag blir ALDRIG frisk från det här.

Jag kommer alltid att få gå på kontroller för att se att inget händer med min "lagning" och för att se hur hjärtat utvecklar sig. Det låter kanske lite konstigt när det ändå var 30 år sedan jag opererades. Men sanningen är att ingen vet hur framtiden ser ut för personer med liknande hjärtfel och liknande lagningar. Åldras hjärtat snabbare? Har jag större risk för andra hjärtbesvär? Och så vidare.

Det är min generationen av hjärtebarn som "sätter standarden" till stor del. Det är på oss som läkare och forskare ser hur effektiva, eller inte alls, behandlingarna vi gått igenom är.

All sån här forskning går framåt, och det har det gjort ända sen innan jag opererades. Det är inte så att de kör en metod, väntar 30 år och ser om de behöver justera något. Nej, utveckling sker hela tiden. Det jag menar är många av oss hade innan det började satsas på forskningen en helt annan förväntad livslängd än vad som kan sägas idag.

Många av oss lever, som en del kallar det, helt normala liv. Det betyder inte att vi är friska. Och vi är inte ensamma i det här, det finns många sjukdomar som har samma grej för sig.

Jag kommer aldrig att bli frisk, det är inte någon förkylning som jag kan vänta ut. Jag kommer alltid att behöva anpassa mig efter rekommendationerna som ges, vid graviditet, vid influensatider, vid resultat av undersökningar. Men eftersom jag är så pass "frisk" som jag är kan jag också diskutera med min läkare och gemensamt besluta vad som passar mig och min situation bäst. En del av oss har inte den möjligheten, och där är det enklare att förstå vår situation, när vi tvingas avstå från aktiviteter, kanske inte har orken att gå själva längre sträckor eller liknande. De problemen går liksom att ta på. Mitt, till exempel, gör inte det.

Nej, jag blir inte arg när någon frågar om jag är friskförklarad från mitt hjärtfel. Jag gillar faktiskt att sprida den lilla kunskap som jag har. Jag kan inte svara för alla, men jag kan svara för mig. Det som är speciellt nu är att det här bli extra tydligt när jag är gravid och frågan om när barnet är beräknat dyker upp. Jag är inte den sortens person att jag då väljer att mjuka upp stämningen genom att säga något flytande. Jag vet när jag kommer att bli igångsatt, jag vet var det kommer att ske och jag vet anledningen till detta - det är inget jag undanhåller. Naturligt blir det följdfrågor på sånt.

Så åter igen, jag är inte arg. Jag vill sprida förståelse. Och jag vet inget annat sätt än att vara så ärlig jag kan. Kan vi sluta se så chockade ut när en person faktiskt svara på frågan än ger nått "fint" svar?

Det var bättre förr!

Diskussionen dyker upp, som från tomma intet - Det var bättre förr! Då behövde minsann aldrig barnen aktiveras eller skämmas bort så där.

Om vi ska titta lite närmare på det här, var det verkligen bättre förr? Jovisst är det sant att barnen idag aktiveras på olika sätt av och med föräldrarna på ett annat sätt än min eller tidigare generationer gjorde. Det är simskolor, lekland, teatergrupper, andra träningsformer eller helt andra saker. Utbudet är större nu än "förr". Bättre? Kanske.

Vi kan i alla fall konstatera att de barn som vill, behöver och har möjlighet till det kan aktiveras på flera olika sätt nu än vad som tidigare kunde erbjudas. Det ställer hårdare "krav" på föräldrarna som eventuellt måste köra mer på barnen om aktiviteterna ligger långt borta. Barn som bor nära aktiviteter skjutsas också på av olika anledningar.

- Vi fick minsann ta oss fram själva om vi ville nånstans!

Absolut, visst var det så i många fall. Tänk då på att dagens familjer har det aningen bättre ställt ekonomiskt än t.ex våra föräldrar. När jag hör räntorna som de tvingades betala vid huslån blir jag förvånad att så många av mina klasskamrater ändå bodde i hus jämfört med lägenheter. Även barnomsorgen var det stor skillnad på. Bränsle till bilen är dyrare idag - ja, men om vi slår ihop allt så verkar det ändå som att barnfamiljerna idag har mer pengar än generationen innan. Vi har råd att skjutsa. Desutom får vi en lugn stund med barnen till och från aktiviteterna, där vi kan prata ostört. Vet inte om jag kan se något negativt med det, oavsett om det bara handlar om fem minuter. Och om barnet känner sig mer sedd av det här, vad är då skadan?

- De är så lata ungdomarna idag!

Lata, hur? För att föräldrarna skjutsar dem? När jag läser nyheterna och de i stort sett varje vecka rapporterar om hur barn far illa på olika sätt till och från skolan/aktiviteter/och så vidare, är det då konstigt att föräldrarna vill skydda sina barn? Jag tycker inte det. Det går inte att säga de som bor i ett mindre samhälle "går säkra", sånt där skit händer överallt! Och vem är det som oftast är boven i sånna här fall? Vuxna. Om det var så mycket bättre med uppfostran förr, borde de vuxna i så fall göra sånt där?

- De är ju aldrig ute, vill bara sitta framför datorn eller mobilen!

Våra sociala normer har förändrats, idag träffas allt fler via trådarna i backen (och i luften) än genom tidigare sociala sammanhang. Den sociala biten flyttas från ansikte mot ansikte till ansikte mot skärm allt mer. På gott och ont. Och det här har tidigare generationer varit med och bidragit till! Det är inget som barnen eller ungdomarna hittat på över en natt. Det har byggts upp. Av oss "gamlingar".

Skämmer vi bort barnen mer idag? Ja, kanske. Men jag är absolut inte övertygad om att det en dålig sak. Vi kan också välja att se det som att för varje generation lär vi oss något nytt om hur barn behöver bli behandlade. Det är inte länge sedan som föräldrar drogade (jo, det är säkert!) sina barn för att kunna arbeta. När barnen sen blev tillräckligt stora, vilket betydde att de inte var gamla alls när de började arbeta, fick de hjälpa till med arbetet. Visst känns det otänkbart idag?

Vi har lärt oss att barn behöver bli behandlade med respekt för att lära sig ge respekt. Att aga ett barn till visa respekt gav inget annat än ett sårat barn som lärde sig ljuga, smyga och andra otäcka saker. Och de känns (hoppas jag) också helt främmande. Men det var så de gjorde - förr.

Om jag ser att mitt barn har behov som kan tillfredsställas och samtidigt ge barnet möjlighet att utvecklas som person genom att erbjuda olika aktiviteter, varför skulle det vara något dåligt?

Nej, jag behöver nog få det här förklarat för mig en gång till om jag ska förstå vad det var som var bättre förr.

LOOK WHAT I HAVE CREATED!

Kommer du ihåg filmen "Cast Away" med Tom Hanks. En slags modern Robinson Crusoe-variant. Och när hans karaktär i filmen lyckas göra upp eld för första gången?

EXAKT SÅ känner jag varje gång jag lyckas med ett moment i kursen.

(Wilson finns också med på ett hörn och pushar på mig att fortsätta försöka, felsöka och läsa.  Och min blick till honom är också den lika dan. Muttrandes.)

Det finns ju smidigare sätt att få reda på sånt här än ett "förlossningsbesök"

Gårdagen blev inte riktigt som planerat, efter en föregående kväll och förmiddag som var lite speciell så att säga ville de att jag skulle åka in på en kontroll på förlossningen.

Bilden är lånad från en googlesökning och har
inget att göra med sjukhuset jag åkte till.

Jag tror aldrig att jag har fått hjälp så snabbt någon gång faktiskt, antingen kom jag precis mellan andra verkliga förlossningar eller så behövde det jag skulle kollas för kontrolleras snabbt. Ingen aning, och tänker inte ta reda på det heller.

Varför jag åkte in? Jo, kvällen innan, alltså i förrgår, hörde jag ett högt "plopp" och resten av kvällen behövde jag byta trosskydd ett antal gånger så att säga. Så misstänkt för tidig vattenavgång (tror att det kallas PROM men är inte säker) var det jag åkte in för att kolla.

Som tur är var det falsk alarm men vad det berodde på kunde de inte säga. Antingen tryckte bebisen mot urinblåsan så hårt att jag gick o kissade på mig hela kvällen och förmiddagen (fast jag kände ingen lukt) eller så var det riktigt kraftiga flytningar som tydligen gravida kan drabbas av (mycket öhh trevligt) eller så är det urinvägsinfektion (som jag måste lämna in prov för att kontrollera nu i efterhand, naturligtvis hann jag kissa innan de sa till mig att kissa i mugg. Naturligtvis.).

Och jag som hade andra planer för eftermiddagen...

Jo tack, en bra kväll..

En son sjunger "Let it go" från filmen Frost.

En son leker flygplan som Abbe i Madicken.

Katten ramlar i trappan i en försök att leka med hundarna.

Jag dricker påskmust och ska ge mig på nästa uppgift på kursen. (denna gång upplagt på tre veckor istället för allt arbete på en vecka)

Jag hinner, jag hinner faktiskt!

I början av veckan såg det så mörkt ut att jag var rädd att jag skulle bli tvungen att antingen söka om extratid för inlämningen i kursen eller medvetet få underkänt (lämna in ofullständig uppgift eller inte något alls). Nu ser jag faktiskt att jag blir klar!

Okej, det finns flera saker som jag kunde ha gjort betydligt bättre om jag haft den där tiden på mig. Alltså inte varit sjuk. Och min kod är nog lite "kladdig". Men! Jag går ju inte kursen för att jag kan det här utan för att lära mig.

Måste verkligen komma ihåg det också när stunderna med prestationsångesten dyker över mig. Så här är det, jag ser den färdiga produkten i huvudet och sen ser jag det som jag har skapat. Det överensstämmer inte alltid. Dels för att vi inte får använda sån teknik som krävs för att göra det jag vill. Dels för att jag inte kan. Jag har inte lärt mig alla moment som behövs för att göra det jag vill. I båda fallen fattar jag ju att jag måste släppa tankarna, men det är inte lätt. När det kommer till mina egna prestationer duger liksom inget halvdant.

Det är väl det där "duktig-flicka"-syndromet som lurpassar antar jag.

Framför datorn eller bakom böckerna, det har varit hela min vecka.

 Jag vet inte hur många timmar jag har lagt ner den här veckan på att fundera, läsa och programmera. Och felsöka.

Det är en sak som jag inte kommer att kunna fixa och som jag måste rapportera som fel, men det är en av extragrejerna som vi fick välja att göra så jag känner att jag kan släppa det. Visa att jag förstår även om jag inte förstår varför det blir fel hela tiden och hoppas på att det räcker för dem som ska betygsätta.

Snart smäller det, snart lämnas uppgiften in...

Vilka underverk de är!

Vilken underbar tanke - bara ett blöjbarn i sommar! Undrar om jag jinxar det här nu.. Här hemma håller det på att "pottränas" för fullt. Utan potta. För vem vill liksom sitta på en potta när det finns en toalett att använda precis som storebror gör? Hallå!?

Som du kanske förstår så är det min (än så länge) minsting som tränas. Helt på hans egna villkor såklart. För nån vecka sen bestämde han att han skulle ha "losor som du mamma" (underbyxor alltså). Sagt och gjort. Några dagar med extra tvätt både från olyckor här hemma och på förskolan senare så har han till och med börjat säga till när det är dags för toalettbesök. Det där med att fråga efter han ätit, vaknat, lekt, busat en stund, druckit vatten och så vidare börjar alltså gå mot sitt slut.

Och häromdagen kastade han blöjan på kvällen också. "DEN ÄR ÄCKLIG!" Vi "kissar av honom" när vi går och lägger oss och han klarar hela natten. Alltså, jag är så grymt imponerad av barns beslutsamhet!

Om du har barn så vet du säkert hur mycket kiss det kan komma under en och samma natt. Och då från att ha fyllt en blöja med kiss per natt till att, förutom nattkissandet, klara sig torr till morgonen därpå - bara genom att bestämma sig. WOW! Helt otroligt. Tänk om jag också kunde vara så beslutsam...

Jaja, okej - jag kan vara det. Men nu menade jag i nyttiga saker inte sånt där annat.

Med risk för att jinxa det här som sagt så har jag börjat känna att jag bara kommer att ha ett blöjbarn i sommar, det vore så underbart! Och det blöjbarnet är ju så litet att de 500 blöjorna per dag knappt kommer att märkas. Eller hur!

Jasså, nu passar det att vara trött!?

Att hjärnan gick på högvarv inatt är lätt att säga efter två timmar mitt i natten i vaket tillstånd.

Funderandes på hur jag ska lyckas med en dropdown-meny.
En lokal meny som fungerar ihop med content i alla webbläsare utan att hamna över footer.
Hur bakgrundsfärgen i content kan följa hela innehållet.
Och - undrandes över vad som hänt med mina p-taggar.

Bland annat.

Massor av pepp och mod det behöver jag nu

I två veckor har vi varit sjuka i familjen, två veckor där jag har fått lägga studierna åt sidan för att få vardagen att gå ihop. Vilket betyder att jag nu på sista veckan inför inlämningen måste hinna med tre veckors material - som att utföra laborationer, läsa ikapp i böckerna och faktiskt utföra uppgiften vi fått.

Det känns dumt att ens påpeka att jag är stressad och framför allt frustrerad eftersom jag ser mitt halvdana projekt tvingas krympa ner till minimum om jag ens ska ha en chans att lämna in det. Och då är jag inte ens säker på att jag hinner få med alla bitar som krävs.

Som den pessimistiska realist jag just nu är ser jag att detta inte kommer att vara enda gången jobbet, vardagen och studierna går på kollisionskurs med varandra och jag undrar vad jag måste lägga min tid på.

• Kan hela familjen förstå varför jag drar mig undan och måste fokusera på annat än dem?
• Är det rätt av mig att stressa och kräva det här när jag inte mår så där jättebra?
• Är jag tillräckligt stark att säga (och genomföra) att jag måste vänta ett år innan detta kan bli verklighet? När det är något jag väntat på så här länge redan. 
• Ger jag upp?

Vad gör jag? Ska jag lyssna på kroppen som går i försvarsställning om kvällarna när jag behöver sitta och läsa eller framför datorn och plugga. Ska jag pusha mig hårdare för att det här endast är ett farthinder jag måste ta mig över och det bara har varit otur att vi blev sjuka mitt i uppförsbacken?

Jag är kluven.

Ett busfrö till? Jajamen!

Jo alltså, för att inte dra ut på det mer än nödvändigt så ja - vi väntar ett busfrö till. Och för att inte behöva svara på samma frågor om och om igen, valde jag att göra en liten "FAQ".

1. Till sommaren, runt midsommar.
2. Nej, jag har inte mått särskilt bra men får jag bara gnälla lite och bada när det är som värst så går det bra ändå. 
3. Bara en bebis (tack o lov). 
4. Nej, vi vet inte vad det blir och tänker inte ta reda på det heller. Vi gillar överraskningsmomentet när den kladdiga bebisklumpen plaskar till  magen efter förlossningen.
5. Om jag känner dig väl så får du röra annars är min mage lika mycket i min privata sfär som innan det fanns en bebis i.

Förra graviditeten tog vi ett gemensamt beslut om att inte lägga ut något på sociala medier, den här gången är det inte samma visa. Kanske beror det på att vi båda känner att vi vill skylta med det eftersom det är sista gången? Kanske beror det på att vi båda har tillgång till sociala medier som vi inte hade förut. Kanske beror det på något helt annat. Och det ska vi väl låta bli att spekulera i va? Bra.

Eftersom jag har fullt upp med jobbet och med pluggandet och med barnen är det inte säkert att jag hinner allt jag vill, men du som vill kommer i alla fall att kunna följa med en aning i alla kurvorna här på bloggen. Lite när jag hinner och orkar.

Som sagt så har jag inte mått så bra. Känns lite väl privat att ta upp alla möjliga detaljer men vi kan säga så här, alla dumma grejer som har  haft nu på sistone är "heeelt normalt" enligt barnmorskan. Lite få en väl stå ut med, eller? Jag räknar hur som helt inte med att må särskilt bra under resten av graviditeten även om jag vissa dagar mår så pass bra att jag till och med glömmer bort magen.

Det har gått sådär med att kombinera illamående och annat "skoj" med pluggandet, och jag är glad att jag började aningen innan och fick ett litet försprång. Det har till exempel gjort att min usla förra vecka inte känns helt åt skogen. Jag får ta det en dag eller en uppgift i taget och göra mitt bästa. Mer kan jag ju inte göra. Går det så blir jag skitglad och går det inte så kommer jag att söka om kursen, för det här är sånt jag vill lära mig!

Jo, en sak till. Eftersom det skrivs så lite om gravida med hjärtfel tänkte jag försöka fokusera lite mer på det. Jag har själv saknat det och hoppas att det kanske kan bidra till att någon känner sig aningen tryggare i att kräva rätt vård.

Det var nog allt - hej svejs!