torsdag 14 juni 2012

Som förälder är det ibland svårt att INTE se fram emot nästa steg.

När Sebastian var pytteliten och bara ville bli bärd överallt längtade jag efter att han skulle kunna sitta själv. När han kunde sitta själv längtade jag efter att han skulle kunna krypa och så vidare.... Känner ni igen er?

Och det handlar inte om att jag inte njuter av nuet (för det gör jag). Det är mera det att jag är bekväm av mig och att jag verkligen gillar att se deras blickar när de lyckas med något nytt. Fast mest för att jag är bekväm antar jag.

Nu håller Hampus på att lära sig (våga) ta sig fram på något sätt. En blandning av krypa, kråla och hasa på rumpan. Allt med ena foten under magen samtidigt somhan blåser bubblor.

Och jag börjar känna igen mig i det där tänket igen. Skönt att han kan sitta själv så jag kan diska eller nått ifred och det ska bli väldigt skönt när han lärt sig att ta sig framåt. Lite för att hans frustration släpper då också.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar