Jag skämdes så mycket att jag ville gå tillbaka till personalen och be om ursäkt

När vi ändå är inne på det här med hår och att skämmas. Jag kom på mig själv (när jag funderade på om jag varit för utlämnande med bilden i inlägget innan) att än en gång tänka tillbaka på min första förlossning.

Jag har många minnen därifrån; känslan av lustgashögheten, den totala avsaknaden av nakenhetskänslan, en varm kletig bebis som läggs på magen.

Men ett minne stör mig. Det stör mig faktiskt väldigt mycket, för att det just stör mig. Jag hade orakade ben! Inget jag tänkte på precis innan eller under förlossningen men efteråt. Heweguu! Vad jag skämdes!

Jag skämdes så mycket att jag ville gå tillbaka till personalen och be om ursäkt för att de tvingats glo på mina håriga äckelben.

Och just då fick jag nog. Jag ville inte skämmas. Men jag visste inte vad jag kunde göra. För att sluta raka benen var så otänkbart.

Då.

En av de värre sakerna är att jag vet att jag inte är ensam om tankarna. En mamma har berättat att hon ställde sig och rakade benen mitt under värkarbetet innan de kunde åka in till förlossningen. Och hon är inte ensam hon heller. Efter henne har jag hört många fler som gjort samma/liknande sak. Just då skrattade vi åt knasigheten att med stor mage och värkar stå o raka benen.

Nu känner jag bara en slags sorg över att vi är så styrda. Att vi inte kan få ha våra minnen, intima stunder och andra speciella tillfällen ifred från dagens normer. Att vi måste vara perfekta utseendemässigt.

Därför utmanar jag mig själv och tänjer på mina gränser för vad jag orkar/skäms för/accepterar. Jag har kommit en bit på vägen men har långt kvar.