onsdag 21 november 2012

Så jag slutade att vara ärlig och ramlade in i artighetsträsket igen

- Hur mår du då?
- Jo tack, det är bara bra. Och du?

Hur ofta har jag inte både ställt och svarat så där? Hur ofta har inte du gjort samma sak? Även om du just då inte mår särskillt bra. Oavsett om det är en förskylning eller om du brytit ett ben.

Jag har slutat att fråga om jag inte vill veta HUR personen mår. Och jag har börjat svara på det där obekväma sättet om hur jag faktiskt mår. Inte den där artighetsfrasen. Mår jag bra, så svara jag naturligvis det. Men är jag förskyld så hymlar jag inte. Är jag sjukt trött så är jag.

Och det gör mig lite obekväm för andra misstänker jag. Det är en, inte så svag precis, känsla jag får när personen som frågat mig hur jag mår liksom backar ett steg när jag svarar. Och då vill jag bara skrika - MEN FRÅGA INTE OM DU INTE VILL VETA!

Hur gör du? Svarar du helt automatiskt att allt är bra även när du mår som skit? Och varför?

Jag vill gärna tro att folk frågar för att de vill veta, men ju ärligare jag är desto mer ser jag att det inte är så. Ungefär som när man säger till gamla vänner att man ska ta en fika någon gång - Vi kan väl höras? Ja, det vore skoj! Det måste vi! - fast man vet att det a l d r i g kommer att hända. Är det inte bättre att säga att det var kul att träffas, hoppas vi stöter på varandra igen, eller? Är det bara jag som tröttnat på artighetsgrejer som aldrig blir av?

Frågar jag en vän, bekant om hur hen mår så vill jag ju också veta. Om hen inte vill svara är en annan sak. Men jag frågar ju inte för att det hör till, jag vill veta.

Om jag ska vara riktigt ärlig så svarade jag på liknande sätt i högstadiet också, det var då jag började tänka i denna banan. Ända tills en klasskompis sa till mig - Men Angelica, det är ju alltid något fel med dig! Har du inte vrickat foten så är du förskyld! - så jag slutade att vara ärlig och ramlade in i artighetsträsket igen. Men nu, nu är jag inte allt lika beroende av vad andra tycker och nu tänker jag vara ärlig och rak mot mig själv och andra.

Det är något jag verkligen måste jobba med, för det är inte alltid lätt att frångå sina latheter. Men jag ska. Ärlighet vara längst, säger man inte så?

2 kommentarer:

  1. Jag håller med dig och har själv tänkt på detta många gånger. Svarar man ärligt så sållar man agnarna från vetet så att säga, då ser man vem som uppriktigt bryr sig om svaret. För det finns ju faktiskt dem som kanske blir lite förvånade över ett ärligt svar, men som sen ser det som en möjlighet att ta reda på mer och komma mig lite närmare.

    Själv är jag just nu inne i en period där jag slentrianmässigt svarar, men precis som du frågar jag sällan hur folk mår om jag inte verkligen undrar.

    Det är samma sak när folk gör slut och säger att de ska vara vänner. Skitsnack! Det är ju ytterst få ex som är vänner med varandra. Att de däremot lämnar förhållandet vänskapligt är ju en annan sak. Men att inte vara ovänner är inte samma sak som att vara vänner!

    Frågade själv en bekant hur det var för nåt halvår sedan när vi sågs på ett lunchställe. Han berättade då att det inte är så bra, han ligger i skilsmässa. Och det var ju en chock att få det svaret, särskilt eftersom vi bara är bekanta. Men det öppnade ju upp för samtal!

    Man måste ju däremot inte alltid svara att det är dåligt. Ofta kan man ju tänka på vad som går bra just nu istället, och berätta om det. Så slipper det bli sådär negativt som det gärna blir annars. :-)

    SvaraRadera
  2. Jomen exakt, och oftast så svara jag att det är bra - för att det är det. Eller Det är bra, lite trött idag bara eller cad det kan vara. OM jagtycker att det är värt att säga.

    För även om jag är ärlig, så säger jag ju inte allt till alla.

    SvaraRadera