måndag 25 mars 2013

Räck upp en hand om du känner igen PMS-monstret inom dig

Sådär, då ska vi räkna - ett, två, tre, fyra, fem... Jag anade det, PMS-monstret bor inom de flesta av oss. Helst skulle jag också vilja påstå att det bor ett monster inom grabbarna också, men då slår det väl bakut. Fast det tror jag ändå.

Bilden är lånad från sr.se, PMS-monstret
Jag har lyssnat på en radiodokumentär som heter PMS-monstret, det låter ju som en hejdundrans dokumentär - eller hur? Jag föreställde mig att det skulle bli tråkigt mycket biologilektion över dokumentären men nej då. Jag fick lyssna på några kvinnor som drabbas av PMS varje månad och hur de hanterar besvären. Hur deras familjer hanterar besvären.

Det som slog hårdast på mig var att två små barn hade stenkoll på när och hur deras mamma hade PMS. När hon hade sin sura röst och bara var arg.

Att drabbas av PMS är skitjobbigt rent ut sagt, det här med gränser och bättre vetande försvinner bort liksom tålamodet. Och det är svårt att förklara varför reaktionen på brödsmulorna på diskbänken går upp till ett fullskaligt hemmakrig.

Innan barnen kunde jag känna mig lite deppig inför mensen, lite extra trött och ville gärna vara lite närmare än vanligt. Och jag tyckte definitivt att de där kärringarna som klagade om PMS överdrev nått så vansinnigt. För jag blev ju också minsann tjurig men jag kunde i alla fall kontrollera mig. Jag trodde på allvar att  det var bortförklaringar för att få äta ofantliga mängder med choklad och få häva ur sig sina rätta dumma åsikter utan att behöva stå för dem.

Sen kom barnen.

PMS-monstret inom mig hade på något sätt krypit fram ur sina gömmor bland alla andra hormonrubbningar som en graviditet innebär. Men jag märkte inte monstret till att börja med, den jäkeln kom smygande. Varje menstruation blev värre än den innan och det gick från att pågå i nån timme innan touchdown till flera dagar innan.

Efter två barn kan jag nästan räkna med monstret som en del av min personlighet, och jag hatar det. Jag verkligen HATAR det.

Jag hatar att inte kunna kontrollera mina utbrott.
Jag hatar att hela mitt ansikte tror att det är tonårstider igen varje månad.
Jag hatar att vara så beroende av något sött.
Jag hatar att inte ha ens ett uns av tålamod de här dagarna.

Hur mycket jag än försöker förbereda och underlätta så blir det fel. För att det inte är någon som förstår mig. För att det är regnigt en dag. För det flyter på bra. För att det inte flyter på bra. Skit alltihop!

Jag måste blir bättre på att hantera de här perioderna, jag vill verkligen inte att mina barn ska växa upp och veta att PMS är när mamma är dum. Och jag vill ha kontroll över mig och mitt liv. Mina reaktioner ska vara mina egna och inte nått jäkla monsters. Men hur gör jag? Hormoner, träning, bra kost?? Blir det för krångligt vet jag ju att jag kommer att ge upp ganska snart. För hur mycket vanemänniska jag än är så är latmasken större i mig.

Hur gör du för att möta monstret och besegra det?

2 kommentarer:

  1. Nu när du säger det så tror jag faktiskt att min pms blivit bättre av träningen!

    SvaraRadera
  2. Då kan jag vänta mig några framsteg eftersom jag börjat träna smått också kanske. Vore toppen!!

    SvaraRadera