Inskolning av trollungen

Inskolningssamtalet med inskolningsfröken/pedagogen/vad-de-nu-kallar-sig är avklarad och det känns faktiskt riktigt bra. Det verkar som att personen som kommer att ha hand om Hampus inskolning är en trygg person, som jag kan prata med och som kan vara ärlig mot mig.

Jag vet att det finns de som läser bloggen som känner mig privat och ni vet vilket tumult vi har haft med förskolan tidigare, jag tror därför att ni anar hur mycket det här första intrycket betyder för mig. Och då inte bara för att jag ska lämna iväg mitt barn till, för mig egentligen, främmande människor.

Under inskolningssamtalet fick jag syn på att en i personalen skrivit ut en artikel angående könsroller, en psykolog som hävdade att vi måste bevara könsrollerna för att barnen inte ska bli förvirrade som vuxna. När jag såg den artikeln på personelens fikabord blev jag lite kallsvettig. Det erkänner jag. Min första tanke var "Onej, inte igen!" men sen lugnade jag ner mig lite och tänkte att jag kanske kunde glida in på ämnet under samtalet. Öhm, det gick inte så bra. Vi hade på tok för mycket annat att gå igenom. Jag kommer verkligen inte ihåg att vi gick igenom Sebbes inskolning så här grundligt, men det var å andra sidan inte jag som hade huvudansvaret från hemmet med den inskolningen. De kanske faktiskt gick igenom sånt där då också, vad vet jag.

Lite senare, när vi går en rundvandring i lokalerna, fick jag möjlighet att lufta mina tankar. Och det var här personen gjorde störst intryck på mig, inte så mycket för orden som sades utan hur de sades.

- Självklart har alla barn tillgång till alla leksaker.
- Vem som helst kan gilla rosa eller grönt eller prickigt.
- Men då hamnar ju barnet i ett fack. Nej, det går inte för sig!

Det var några av fraserna jag fick höra när jag frågade om artikeln på fikabordet och försökte på så ärligt, men inte klandrande sätt, säga att vi haft problem med pikar om klädesval och annat tidigare. Reaktionen jag fick när jag berättade hur vi tidigare blivit bemötta kändes riktig, som att personen verkligen tyckte att det inte får gå till så. Som att personen förstod mig.

Nu hoppas jag att känslan håller i sig även efter inskolning, jag kan inte beskriva hur viktig den här trygghetskänslan är för mig. Nästa vecka börjar allvaret, Hampus är van vid förskolemiljön och väldigt social av sig så jag tror inte att det kommer bli några större besvär att skola in honom. Det kommer säkert vara betydligt värre för hans föräldrar.

När jag stod i kiosken på en auktion i påskas fick jag flera gånger svara på vad heter hon. Svarade utan några tankar bakom -  Hampus. Vet inte vad de trodde att jag sa, men just det namnet sjönk inte in hur många gånger jag än svarade samma person. Så hårt sitter könsrollerna hos många, äldre som unga.