torsdag 16 maj 2013

Att tala om mobbing och hur den påverkar oss är ett sätt för mig att bearbeta allt.

Jag kommer inte ihåg hur gammal jag var när jag märkte av det första gången, att jag behandlades annorlunda än de andra barnen. Om jag lyssnar på mina föräldrar så började redan på dagis. Men det var inte de andra barnen som började, det var de vuxna. Fast det är fel att säga att det var vuxna när det nog mer handlade om en vuxen.

Om det handlade om personkemi mellan oss eller om det fanns andra faktorer som i början spelade in vet jag inte. För det här är inget som jag kommer ihåg. Jag har bara små glimtar till minnen från den här tiden och de är alla glada. Eller åtminstone inte onda. Som att jag låg vaken när en av fröknarna gick förbi min madrass på vilan och jag blundade för att jag inte ville att hon skulle se mig (jag var osynlig om jag blundade). Att jag satt och pusslade vid ett bord. När jag åt sand ute bara för att någon sa sandkaka och jag trodde på dem.

Vad som startade det hela spelar ingen roll längre, inte för mig. Och kanske inte för de andra heller. Men det jag känner nu spelar roll. När Sebastian kommer hem från förskolan och säger att någon har varit dum eller när han blir så förtvivlat ledsen över att åka dit och lämna mig. Då spelar det roll. För mina tankar, hela mitt väsen börjar spinna vidare på varför han känner som han gör. Om det är någon som retar honom, om han inte får vara med i något kompisgäng. Om fröknarna behandlar honom rättvist.

Jag känner mig maktlös och otroligt stark på samma gång. För jag kunde ta mig igenom till andra sidan. Jag överlevde och mer än så.

Maktlösheten kommer av att jag vet hur lite föräldrar kan påverka, att hur mycket de än försöker och ger sitt stöd så slutar inte orden att komma från de andra. Kylan känns inte mindre bara för att mamma och pappa väntar hemma med öppna famnar om det skulle behövas.

Att tala om mobbing och hur den påverkar oss är ett sätt för mig att bearbeta allt. Jag säger inte att jag var ett sånt barn som var värst drabbat i hela världen. Men i min värld, i mig egna sfär, där var jag drabbad. Och det räcker. Det är mer än nog, det är för mycket.

Att Sebastian säger att någon är dum och att han vill vara med mig istället för på förskolan går i vågor och under de lugna perioderna är det snarare åt andra hållet, han blir besviken när helgen kommer och han måste vänta två dagar på att få leka med sina kompisar.

En av mina värsta mardrömmar är att mina barn kanske måste genomlida samma sak som jag gjorde. Och att inget jag gör kan hjälpa dem.

Det är därför det är så viktigt att tala om mobbing, för mobbing är inte bara när barn slår andra barn. Eller när en kollega blir utfryst vid fikabordet på jobbet. Det handlar om känslor som inte går att ta på, ens egna känslor som ingen annan har rätt att tycka till om. Kommentaren som slängs iväg om att kollegan kan äta vad hen vill för att hen går ändå aldrig upp ett gram (sagt med ett flin) kan såra oerhört. Även om det inte var illa menat. Det är det som gör det så svårt.

Har du ett minne från en händelse som förändrade dig? Som du bär med dig än idag? Hur påverkade det dig då och hur påverkar det dig idag?

2 kommentarer:

  1. Vilket bra inlägg! Ditt bästa tror jag. Detta måste jag också spinna vidare på. Tack!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack själv, det var väldigt roligt att höra att du tycker det är bra. Det är många tankar som tynger just nu så det är extra skönt att skriva av sig.

      Radera