Och desto mer de leker med varandra och stänger oss ute desto tydligare går det upp för mig vilket kontrollbehov jag har. Inte så att jag vill styra vad de leker, när de leker och sånt. Nej, men jag vill veta vad som händer i mina barns liv. Sånt jag missar när jag är på jobbet gör jätteont.
Är det så här för alla föräldrar? Är det så här att vara förälder?
Jag kände en stygn av det när förskolan kunde ta med barnen för att kolla på ett kosläpp, det var första kosläppet för både Sebastian och Hampus och de hade verkligen hur roligt som helst. Det var nån vecka sedan och Sebastian pratar fortfarande om det, hur galna kossorna var och hur de lät (gärna med härmande ljudeffekter). Och jag var inte där. Jag var inte med under deras första kosläpp, och det känns.
Visst är jag larvig? Grämer mig för en sån där liten grej, att inte få vara med första gången de upplever något nytt.
Jag läste för inte så länge sedan en andemening som fastnat hos mig:
Det finaste vi kan ge våra barn är varandra, att de har någon att dela sina minnen med inte bara berätta dem. De har varandras kompromisslösa kärlek och besinningslösa stolthet för de är varandras livslånga välsignelse av att aldrig behöva försvara sig.
Nu måste bara jag också förlika mig med att mina barn kommer att bli större, äldre och jag kommer inte alltid att vara deras mittpunkt. Det kommer att ta tid, men om jag börjar redan nu när de är små och försiktigt själva börjar närma sig varandra allt mer så kanske, men bara kanske, jag kan släppa taget när det är dags. När de är 30 år eller nått.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar