Sådär, nu är jag klar med alla tre böckerna om "Den mörka materian". Sist ut var "Bärnstenskikaren" som handlar om Lyra och Will som tillsammans överlevt många faror och ska gå igenom hel del annat innan boken är slut. De får hjälp från olika håll av änglar, Gallivespier och Mylefor och många andra. Tillsammans korsar de flera olika världar, till och med dödsriket. Med risk att avslöja för mycket, i fall att du vill läsa boken, stannar jag där.
Jag blev positivt överraskad av de två första böckerna, speciellt med tanke på att det handlar om en triologi. De har en tendes till att bli väldigt sega i mitten för att i slutet toppa på sånt dumt ställe att första tanken är "Va? Slut? Men vad hände med allt det andra?". Känslan att författaren fruktat ett vettigt slut och därför skrivit ihop något hastigt brukar alltid finnas där när det handlar om serier. Riktigt så kändes det inte med de två första böckerna. Tempot var bra, bra avslut som blev bra början på nästa bok och så vidare.
Men den tredje... Den började starkt, något annat kan jag inte påstå. Mittendelen var också bra men andra halvan av boken. Oj! Kanske var det för att den var så extremt lång eller för att jag var trött på historian eller något annat, men nej. Det gick bara utför från mitten ungefär. Båda de två första böckerna hade byggt upp en stämning om ett slag, ett krig mellan himlariket och världarna, som liksom bara försvann. Ojdå, kanske avslöjar för mycket? Och när slutet på boken sen kom så, ja - det blev liksom en antiklimax.
Lena Nyman som uppläsare är helt fantastisk. Får jag chansen att lyssna på fler böcker hon läser upp så blir jag bara glad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar