Hur många kan ärligt säga att de inte slängt iväg en kommentar som var menat som en rolig grej men blev helt fel? Jag vet att jag har gjort det. Kan nog inte påstå att det hänt speciellt ofta, inte heller det här med att vara spydig tillbaka. Med flit.
En av mina förmågor är nämligen att svara tillbaka med samma tonläge som jag får. Eller dialekt. Fast omedvetet. Det är inte alltid jag kan känna av läget utan hakar liksom bara på ändå. Så har det, när jag tänker efter, inte alltid varit. Av den anledningen att jag inte alltid har haft en stämning att känna av.
Men nog om det.
I olika medier har jag kunnat höra och läsa om hemska saker som hänt på olika skolor - nollningar och mobbing. Barn är barn säger en del. Och för mig är det så långt infrån sanningen som det går att komma. Vaddå barn är barn? Barn är inte elaka av sin natur. Om det är någon som är det skulle jag säga att det är vi vuxna som är elaka av naturen.
Som inte tillåter barn att vara just barn - så där nyfikna på allt. Som accepterar allt. Det är vi vuxna som sätter gränserna för vad pojkar och flickor ska tycka om. Det är vi vuxna som visar vad som är normalt och onormalt.
Barn har inte förmågan som krävs att urskilja nyanserna när vuxna säger Gråt inte som en liten flicka. För barn är detta inget talesätt, något som man bara säger. För barn är detta sanning. Gråt inte som en liten flicka betyder alltså att små flickor gråter och det är inte okej för en pojke (som meningen oftast sägs till) att gråta på det sättet. Men hur ska en pojke i så fall gråta? Storhulkandes, i smyg eller kanske inte alls?
Barn som mobbar andra barn har fått sitt beteende någonstans ifrån, sina tankar om vad som är normalt. Det kan vara medvetna saker som vi föräldrar lär ut eller sånt som kommer från vårt undermedvetna eller från media.
Att vara barn och sticka ut har, så länge som jag kan minnas, aldrig varit en positiv grej. Om du inte sticker ut på "rätt sätt". Som naturligtvis kan skifta från klass till klass eller från en ort till en annan. Jag var en av dem som kanske inte stack ut, men som stack ut tillräckligt för att hackas på. Inte ens i närheten av sånna hemska historier som cirkukerar inom media idag. Men tillräckligt för att det skulle sätta spår inom mig. På mig.
Det är vårt ansvar som vuxna att motverka mobbing. Gripa in där vi ser orättvisor (vilken är betydligt enklare att säga än att göra). Vägen till en framtid där mobbing är helt utesluten ser för mig ut som en snårig, gropig och nästan omöjligt igenvuxen stig. Men den finns där. Och om vi är fler som vågar gå på stigen kommer den snåriga stigen en dag att bli bredare och lättare att gå på.
Fint!
SvaraRaderaFör att motverka mobbing börjar jag (vi) med att lära mina barn att allt och alla är ok. Man får vara som man vill. Det blir steg ett.
Tack!
Radera