onsdag 4 september 2013

Vilken toffel du är!

Skulle du kalla en man som delar på arbetsuppgifter i hemmet och som kollar med sambon/frun innan planer spikas för toffel? Gör du inte det så är du definitivt inte en av dom som umgåtts med min man på sistone.

För det har han fått höra.

Det känns lite som "ett brev på posten" att han ska bli kallad toffel för att vi försöker (nej, vi lyckas inte alltid och det finns områden som vi kan bli mycket bättre på) hjälpa varandra i vardagen. Det kan vara allt från att ta med en (eller båda eller ingen) av ungarna när vi åker och veckohandlar till att vi gemensamt kör in ved. Hjälps åt på nätterna när Hampus ska äta ( = vi är båda dödströtta för jämnan) och frågar den andra när vi vill planera in något för oss själva.

Visst låter det bra?

Som sagt, det finns vissa saker vi kan förbättra. Vissa saker som vi bara måste bli bättre på. Och andra saker där vi måste släppa taget och låta den andra komma in.

Det där sista är nog mest för min egen del tror jag.

Men just det här att vi frågar varandra innan vi planerar in något verkar vara en sån grej som folk stör sig på, att vi "frågar varandra om lov". Och jo, på sättovis gör vi det. En klok vän till mig sa:

- När du gör upp planer för dig själv, bokar du även upp den andra.

Och ju mer jag tänker på det desto mer stämmer det. Så varför blir folk så, tjaa - upprörda, över att vi frågar varandra först? Don't know. Kanske hör det ihop med mentaliteten om att mannen är familjens överhuvud (yeah, right! Det är ju barnen!) eller att när en kvinna blir mamma är hon bara "mamma" aldrig enbart sig själv efter det? Eller hör det ihop med att folk inte längre håller ihop hela livet utan alltid tänker att "det finns en bättre person för mig därute" när allt inte är rosenskimrande i förhållandet?

Ingen familj, inget förhållande är perfekt.  Vore livet perfekt, vore livet jäkligt tråkigt!


En man?


2 kommentarer:

  1. Jag kan tycka att det finns personer i min närhet som är lite "toffliga". Även om jag hatar det uttrycket - men alla förstår ju vad man menar - det handlar ju mer om att man låter sig själv bli överkörd tycker jag. Och det har jag personer i min närhet som blir. Det finns par som aldrig tillåter varandra att göra saker, som är hänsynsfulla och frågar varandra men nästan alltid ger varandra nej. Det kan jag tycka är lite konstigt. Jag och Offa säger i princip alltid ja, om vi inte hade något inbokat vid det aktuella tillfället redan. Men att inte unna varandra att göra saker på egen hand tycker jag känns så skumt. Typ en kille som gärna jagar nu på hösten. Då kan hans fru säga nej när han vill ut två dagar i rad en helg, för att det blir orättvist för henne - inte för att det stör deras planering. Jag tycker litegrann att då får hon väl boka in nåt för sig själv då, som han kan säga ja till! Inte säga nej bara för att det ska vara rättvist. Ska ingen få göra något kul då, det är väl mest rättvist av allt?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag hör vad du säger. :-)

      Och jag håller med, till viss del. För om man som jag är en person som inte har så många fritidsintressen, inte sånna som tar mig hemmifrån eller bokar upp mig så totalt att jag inte kan ta med mig barnen i alla fall, så är risken att bli "överkörd" betydligt större om man säger ja till allt istället för nej till en del.

      Eller vad säger du?

      Radera