Otursförföljda familjen

Egentligen borde jag vara van. Jag borde kunna skratta åt eländena när de händer. Så ofta som det hände rmenar jag. Jag borde inte bli förvånad eller ens hålla tankarna på en problemfri tid i huvudet.

Egentligen.

Men såklart gör jag inte det. Som om det är den naturligaste saken i världen blir jag lättad varje gång ett problem löser sig, desutom till något bra och jag börjar tänka att nu, nu börjar det nog ordna till sig!

 Jag fick veta igår att vår jobbiga resa börjar gå mot sitt slut, och lättnaden jag kände var enorm. Det går liksom inte att beskriva adet på något annat sätt än att jag blev helskakig och genomsvett på mindre än 30 sekunder när jag hade första telefonkontakten.

Lättnaden varade i några timmar. Sen var det tydligen dags för nästa grej. (okej, lite cred måste jag ju ge till de här grejerna som åtminstone inte hoppar på oss samtidigt, de väntar ju på sin tur i alla fall)

På vägen hem började bilen att vibrera ganska kraftigt, som om jag hade snö i ena hjulhuset. Det har liksom hänt förr.. Men igår fanns ingen snö som kunde ha fastnat i hjulhuset så jag körde in till en vändplats för att kolla upp saken.

Lukten.. Varm metall och gummi ihopblandat i en enda salig röra. Nej, gott kan jag inte påstå att det luktar.

Mina vänner har fått gissa vad detta är, på FB och Instagram.
Allt från självlysande dildos toll tänder har varit uppe som förslag.

Hinner tänka att det säkert ändå är en punktering (jag har ju faktiskt missat det förut) innan jag kommer runt bilen och får se det här! Bromsarna på ena framdäcket låg tydligen på och under den korta resa på bara några km hade det hunnit bli så varmt att hela insidan av däcket glödde.

Jag tror inte att det är så nyttigt.

Bilen fick svalna, två barn hann äta upp sin McD-mat och tröttna och ett stycke barnenspappa hann komma och byta bil med mig innan vi kunde åka hem på riktigt.

Och just det ja, jag hade bilen full med matvaror också..

Ska vi ha en gissningstävling vad som går sönder när bilen är lagad?