Från en status på FB:
Om jag
säger att jag duschade på gymmet i morse, vad säger du då? #superstolt
För dig som inte vet storyn bakom så får du en snabbversion här:
När jag var ...nio år gammal kom första slagen i duschen efter gymnastiken på skolan. Jag var ful. Jag var äcklig. Jag var värdelös. Jag var någon som inte borde få finnas.
Under hela min skolgång blev jag mobbad. Jag blev piskad med hoprullade handdukar. Jag kallades bögen. Äcklet. Tjockisen. Fettot.
Tillslut orkade jag inte längre. Jag hade hört lögner om mig så många år att jag trodde på dem. Jag var helt övertygad om att jag faktiskt var ett äckel. En kille som inte förtjänade att leva. Jag hade bestämt mig att ta slut på livet. Tack gud så blev det inte så.
Även om mobbningen pågick både i och utanför skolan så blev just gymnastiken den plats som jag avskydde mest av alla. Det var där all började. Det var där jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad över 8 år av mitt liv.
Mer eller mindre omedvetet har jag lärt mig att hata allt som har med sport att göra. Framförallt omklädesrum och duschutrymmen.
Idag är jag 30 år. Det betyder att det har gått 21 år sedan jag blev slagen första gången. 21 år. Men trotts att åren gått förbi och jag blivit en vuxen man så darrar jag av skräck när jag tänker tanken att gå in på gymmet och byta om. Ännu mer om någon skulle be mig att duscha där.
Men vet du? Jag beslutade mig för ett tag sen att det är nog nu. Det räcker. Skräckminnen från min barndom ska inte längre få styra mitt liv. Det vill jag göra.
Vägen har varit lång. Extremt lång. Och jag har många mil kvar att gå. MEN, idag - för första gången på många, många år gjorde jag det. JAG DUSCHADE PÅ GYMMET.
Om jag kan - då kan du.
Kram Andreas
För dig som inte vet storyn bakom så får du en snabbversion här:
När jag var ...nio år gammal kom första slagen i duschen efter gymnastiken på skolan. Jag var ful. Jag var äcklig. Jag var värdelös. Jag var någon som inte borde få finnas.
Under hela min skolgång blev jag mobbad. Jag blev piskad med hoprullade handdukar. Jag kallades bögen. Äcklet. Tjockisen. Fettot.
Tillslut orkade jag inte längre. Jag hade hört lögner om mig så många år att jag trodde på dem. Jag var helt övertygad om att jag faktiskt var ett äckel. En kille som inte förtjänade att leva. Jag hade bestämt mig att ta slut på livet. Tack gud så blev det inte så.
Även om mobbningen pågick både i och utanför skolan så blev just gymnastiken den plats som jag avskydde mest av alla. Det var där all började. Det var där jag blev fysiskt och psykiskt misshandlad över 8 år av mitt liv.
Mer eller mindre omedvetet har jag lärt mig att hata allt som har med sport att göra. Framförallt omklädesrum och duschutrymmen.
Idag är jag 30 år. Det betyder att det har gått 21 år sedan jag blev slagen första gången. 21 år. Men trotts att åren gått förbi och jag blivit en vuxen man så darrar jag av skräck när jag tänker tanken att gå in på gymmet och byta om. Ännu mer om någon skulle be mig att duscha där.
Men vet du? Jag beslutade mig för ett tag sen att det är nog nu. Det räcker. Skräckminnen från min barndom ska inte längre få styra mitt liv. Det vill jag göra.
Vägen har varit lång. Extremt lång. Och jag har många mil kvar att gå. MEN, idag - för första gången på många, många år gjorde jag det. JAG DUSCHADE PÅ GYMMET.
Om jag kan - då kan du.
Kram Andreas
För den som inte har upplevt mobbing låter det här säkert helt tokigt, att "några händelser" i barndomen sätter spår upp till vuxen ålder. I hela livet i vissa fall. Ibland tar händelserna också hela ens liv ifrån en.
Mobbing handlar inte "bara" om slag. "Bara" om ord. Eller ens "bara" en blick.
Det är så mycket mer, känslor som inte går att ta på men ändå är så starka att hela kroppen vibrerar.
Otroligt starkt gjort Andreas! Du duschade på gymmet och du är otrolig!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar