Det hjälpte att skicka ut ett hjälprop på FB, det hörde av sig folk och berättade att de hade sett katten i en närligganade by. Och med närliggande menar jag drygt en halvmil bort. Eller nått sånt.
Vi va uppe och ropade i flera kvällar, men ingen katt syntes till. Barnen va ledsna. Jag var ledsen. Gubben va nog ledsen han med.
Några dagar efter det ringde en kompis - Du, jag tror att er katt är hos oss nu..
OCH DET VA HAN!
Mager, trött och med miljoner fästingar kom han hem. Äntligen! I nästan två veckor hade han varit borta (1,5 tror jag så här i efterhand) och det verkade som att till o med hundarna saknade honom för oj vad de gosade de följande dagarna.
Dagen efter att han hade kommit hem beställde jag tid för kastrering, fick en tid på tisdagen (ringde på torsdagen innan) och han fick såklart stanna inomhus fram tills den dagen. Han va inte ett dugg glad på oss de sista dagarna. Inte. Ett. Dugg.
Men nu är det klipp. Det är också stämplat i örat med ID-märkning. Och även om han kan vara borta över natten så har han hitills inte passerat 12-timmarssträcket vad gäller rymningar längre.
Sååå skönt!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar