Och när jag säger vettigt så är det att eventuellt tacka personen som ger komplimangen men framförallt INTE bortförklara den. Släta över det som att det är farligt att vara den som sticker ut. Som att varje hårklippning, nya klädesinköp gör mig till en utböling som måste döljas till varje pris.
Det är ett jävla skit det där alltså. Att inte kunna säga "tack". Skitjobbigt. Asjobbigt. Och alla andra kombinationer av "jobbigt" och nått taskigt tråkord.
I vissa fall kanske jag inte vill säga "tack" av den anledningen att komplimangen som gavs inte är något att tacka för - "snygg röv" är ett exempel. Mm, ja tack för att du uppskattar skinnet och fettet på min bakdel som jag har ätit och tränat mig till. Det har jag gjort enbart för att få komplimanger. Verkligen. (Men det hindrar inte mig att suga åt mig allt gottigt eller eländigt som sägs om eller till mig.)
Men i andra fall så vill jag ju säga "tack". För att jag känner mig fin och tycker att det är trevligt att någon annan ser vilket jobb jag lagt ner på en speciell frisyr eller liknande.
Vad gör jag istället?
Mumlar något ursäktande, slätar över och ger halvtaskiga (låter som helt ouppriktiga) tack som sägs "aaaatacktacktack" i en enda lång utandning.
Varför!?
Klippte ju lugg för inte så länge sen, och för mig är den en ganska drastisk utseendeförändrning eftersom jag i vanliga fall (ööh, fortfarande) bara har håret uppsatt i en knut på huvudet. Den så kallade krisknuten.
Inte en enda gång har jag känt mig bekväm när jag har tackat för att andra personer tycker att jag blev så fin/söt/ung. Och då är jag verkligen nöjd med luggklippningen! Kan du tänka dig kvalen i mitt huvud när det gäller sånt jag bara är halvnöjd med!?
Jävla normer som säger att jag inte får ta för mig av mig själv eller stå upp för vad jag tycker utan att andra ska ha rätt att trycka ner mig. Ni förföljer mig även i sånt ni inte har med att göra!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar