tisdag 29 september 2015

När kulturer krockar

Jag är otroligt stolt över mina barn. Att de i mångt och mycket går sina egna vägar. Det är såklart krävande för oss föräldrar eftersom det inte bara är att sätta barnet i ett hörn och hen gör som en säger. Men även om just det kan vara jobbigt i vissa situationer så är jag glad för att de är starkare och att vi vågar lyssna. Vi har också - såklart - mycket att lära för att kunna lyssna bättre och vi jobbar på det. Hela tiden.

Jag har lite lovat mig själv att inte hänga ut barnen här utan mer tala om föräldraskap från mitt håll. Just det här blir lite svårt. Som flera av er vet, speciellt ni som känner min familj eller har hängt på bloggen länge, är placeringen av mina barn i fack inte det allra lättaste. Just på grund av det jag skrev först. De går sina egna vägar. I vissa fall betyder det att de får "bestämma" (= vi ger alternativ och de väljer, det kan betyda att de åker till förskolan endast i blöja och träskor) eller att de matchar olika såkallade könsnormer mot varandra - i lek eller kläder eller frisyr.

När mina barn möter andra människor som inte tror på det vi gör (att det du har mellan benen inte har något att göra med vem du är som person eller vad du tycker om) kan det bli ordentliga krascher. För inte så många dagar sedan hände just en sån sak.

En grupp på tre vuxna gaddade ihop sig och skrattade åt ett av mina barn. Jag var inte närvarande och även om jag hade varit det så är det inte säkert att jag hade haft tillräckligt mycket sinnesnärvaro för att säga några väl valda ord till dem. Men TRE V U X N A personen skrattar - mobbar - faktiskt kränker ett barn. Det är fan inte okej! Oavsett vad en vuxen tycker om ett barn så får vi inte kränka! Vi vet bättre. Vi borde veta bättre.

Den natten vaknade jag flera gånger och tänkte ut vad jag skulle säga till dem, inte på ett argt sätt utan på ett tydligt sätt markera att det där var inte okej och att de var skyldiga mitt barn en ursäkt. Vid detta tillfälle var vi bortresta så det fanns stor chans att vi skulle stöta på dem på frukosten dagen därpå. Tyvärr såg jag inte skymten av dem vid frukosten eller senare heller.

För egen del kan jag nästan tacka dem, jag känner mig mer förberedd nu på vad jag ska säga om det händer igen.
För mitt barns del önskar jag att det aldrig hade hänt. Jag önskar så innerligt att jag kan bana väg för dem allihop. Inte curla i den negativa formen utan så länge jag bara kan stärka deras personer så när de stöter på människor som beter sig så där illa har de både kunskap och makt att säga ifrån själva.

Jag kommer alltid att stå bakom det mina barn väljer att göra. Jag älskar dem. Inte för vad samhället anser att deras kön tillåter dem att vara, nej jag älskar deras personer. (Men väljer de att följa det för att det är den person de är så står jag självklart bakom det också!)

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar