Mitt hjärta sjönk

Det skar i hjärtat när jag hörde ett av mina barn kommentera mig, när jag för ovanlighetens skull tog bort hår på kroppen där normen är hårfri men enligt naturen är kroppen inte det.

Jag trodde att jag, som så ofta pratar med alla mina barn om att det är upp till var och en - att det finns inget rätt eller fel enligt andra, det finns bara vad du känner är rätt för dig, var förskonad. Att de hade förstått mig, att jag hade nått fram. Och det kanske jag har. Men det här gjorde det så mycket tydligare att jag kan stå och agera diktator hur mycket som helst, det är handlingar som väger tyngst.

Nu vet jag att jag måste raka mig när jag blir stor.

Det är orden som kom ur mitt barns mun. Och mitt hjärta sjönk.

Det har kanske gått två månader sen orden uttalades och jag har sedan dess låtit rakhyveln ligga i sitt fodral sedan dess. Men de ringer ändå lika starkt och klart i huvudet på mig som om de nyss uttalades.

Nu vet jag att jag måste.... Det finns inget måste med att se ut eller vara på ett visst sätt. Jag blir så ledsen.

Vad händer med alla de barn som ser sina föräldrar stå och spegla sig suckandes? Vad ska de tro? Hur ska de kunna veta att de är perfekta precis som de är skapta?

Om inte vi vuxna kan visa att vi inte behöver göra något med oss eller våra kroppar som vi inte själva vill, hur ska då barnen kunna förstå det? Och hur kan vi visa skillnaden mellan sånt vi gör för att vi vill och sånt vi gör för att det är så samhället kräver att vi gör?