Överväldigad av vardag

Det händer ganska ofta just nu att tankarna om hur jag ska få ihop vardagen kommer dundrandes. Inte smygande och försiktigt utan med full kraft.

Jag antar att det är så i de flesta familjer, och att i de familjer där känslan av otillräcklighet inte infinner sig så är föräldern bra på förnekelse. För det är så jag upplever det. Allt är rosor och gröna ängar tills jag säger nått om mina känslor, då kommer det fram att de också känt samma sak. Och det är i olika familjekonstallationer så min gissning är att den biten kvittar. Är du förälder vill du alltid göra mer. 

Vilket borde vara helt lugnt och precis som det ska, jag menar - hur annars kan vi utveckla oss generation för generation?

Men just i den där stunden då ett barn gråter om uppmärksamhet, ett annat av trötthet och det tredje vill berätta om sin dag. Då gillar jag verkligen inte den där känslan. Då vill jag bara pausa två och koncentrera mig på en av dem.

Älskade, älskade barn. Jag gör så gott jag kan även om jag inte alltid gör det bästa.