Det finns saker som jag inte önskar någon annan levande varelse. Jag säger varelse eftersom jag menar både människa och djur.
Känslan av att inte få höra till.
När jag hör om barn (eller vuxna för den delen) som inte får vara med på grund av nån, vilken anledning som helst blir jag kallsvettig. Tänker på hur jag själv kände det under min skolgång. Får ont i magen, precis på samma sätt som då när det var dags att gå till skolan, gå till gympan, gå hem från skolan.
Jag tänker inte påstå att hela min skolgång var ett enda stort mörker. Jag hade vänner. Det fanns gott om bra perioder i skolan då allt var lugnt. Men det blir överskuggade så snart jag hör om andra barn som drabbas.
Och när jag ser mitt eget barn bli rädd och ledsen över att behöva åka till den där platsen går mitt hjärta sönder. Jag får svårt att andas och kan inte koncentrera mig. "Inte igen" tänker jag och vill sätta mig ner där jag står och börja gråta.
Du älskade barn, vad jag önskar att jag kunde trolla. Trolla så att föräldrarna till de andra barnen kunde få se vilken smärta du har för då skulle de inte säga sånt som de gör. Trolla så att barnen själva får uppleva osäkerheten och den olustiga känslan i magen för en dag för då skulle de förstå att ord, hur små de än är kan göra lika djupa sår som ett slag. Och jag skulle trolla så att de andra vuxna kunde förstå vikten i ett förebyggande arbete i barngrupper. Att det inte räcker med att prata om att vara en bra kompis, det måste tränas. Barnen måste få verktygen att kunna hantera olika situationer och förstå att vi är alla olika och alla lika mycket värda.
Du älskade barn, som vi älskar dig för den du är. Ditt tokeri. Ditt skratt. Din humor. Din envishet. Hela din person. Precis som du är.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar