torsdag 3 november 2016

Varför håller jag på så där?

Dagarna när jag själv ska ta hand om tre barn, två katter, en hund och mig själv börjar jag bygga upp stressen på eftermiddagen Kommer jag att kunna hämta barnen tidigare? Kommer barnen att vara trötta? Fan, nu glömde jag ju frukt/kex IGEN! Behöver jag laga maten från start eller finns det förberedd mat hemma? Behöver jag handla något? Räcker flextiden? och så vidare.

Varje gång.

Det är ett sjukt beteende som inte hjälper någon, det vet jag. Ändå kan jag inte sluta. När barnen sen är hämtade stressar jag på dem om att vi måste åka hem och börja med maten och ta hand om djuren. Väl hemma börjar helvetestimman för minstingen i familjen. (TACK ALLA GODA SJÄLAR för att de två stora barnen kommit ur den där kritiska tiden, jag har inte fixat fler barn i kris samtidigt. Hur överlevde jag förut??)

Mat ska lagas eller värmas och oavsett vad så tar det alltid för lång tid. Läxor ska hinnas med. Bordet ska dukas och jag är fortfarande kissenödig för som genom ett trollslag känns det alltid som att jag inte kissat på hela dagen så fort jag står på tröskeln in i huset.

Stressen byggs på och jag känner mig allt som oftast gråtfärdig när maten äntligen står på bordet. Hinner jag äta idag innan jag måste parera bort bebishänder och -fötter från min tallrik, gaffel och glas?

Inget undantag igår heller. Och mina barn är så förstående, för förstående. De ska inte behöva ta det ansvaret när jag inte räcker till på grund av mina knäppa tankar om att hinna allt, göra allt, finnas till för alla utan några kompromisser.

En dag snart ska jag inte längre tänka så där, då ska jag kunna ta det mer för vad det är. En vardagskväll utan påtvingade måsten och dåligt samvete.

Snart.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar