Petra Krantz Lindgren skriver väldigt träffande om varför barn aldrig blir nöjda, eller blir de nöjda? Jag får en stark aha-känsla när jag läser hennes text och skäms att jag inte sett sambandet tidigare.
Det är inte länge sedan jag tänkte just de där orden "varför blir de aldrig nöjda!?" lite lätt uppgivet när jag försökt leka med dem länge, verkligen lekt som i vara-med-i-leken-och-äter-med-glädje-löv-instuckna-i-en-sandkaka. Och sen fått höra gnäll tillbaka när jag sagt att det är dags för mat/vila/att jag är trött eller vad det nu kan tänkas vara.
Varför har jag aldrig tänkt så som Petra förklarar, det är ju så självklart! Hennes exempel med hur vi vuxna pratar när semestern är slut får det att falla på plats lite extra.
Petra beskriver barnets gnällande som ja, ett icke-gnällande. Mer som en bekräftelse på att barnet haft så roligt att hen inte vill att det roliga ska ta slut. Att vi vuxna mer ska lyssna på barnets hela språk (kroppen, känslorna, språket) än enbart talet. Barn är otroliga på att läsa av vuxnas hela språk, det är synd att det tappas på vägen. Vi behöver verkligen bli påminda om hur viktigt allt det andra är också.
Ja, jag skäms faktiskt när jag tänker på hur självklart det är. Och när vi pratade om det hemma igår kom vi på oss själva med att tänka att det faktiskt inte är så dumt då när de gnäller. Alltså, om vi kan hålla kvar vid aha-känslan och se våra barn som de individer som de är så kommer gnället efter en lekstund/biobesöket/och så vidare att inte vara lika jobbigt att ta.
Barnen har ju så roligt med oss att de vill fortsätta! Är inte det det bästa betyg du någonsin kan få av små ärliga kakmonster?
Min kloka syster svarade mig något väldigt tänkvärt när jag skrev om samma aha-känlsa på hennes FB-sida: Vi ser dem som barn och inte medmänniskor.
Och det är något som jag verkligen behöver förbättra mig på, att se dem som medmänniskor, en annan form av mig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar