Stök och bök och rulla hit, sniffa där, klappa lite på bröstet, dra i bröstvårtan, gnälla lite, fisa en aning och miljoner andra saker skulle göras istället för att sova.
Suck och snark.
Sånna kvällar och nätter är verkligen inte roliga. Nej fy, oftast ligger jag där i mörkret och tänker ut olika scenarion som går ut på att ungen inte nattammar längre, allt medan jag försöker parera hans moves och få honom att somna hårdare. När ungen väl somnar och jag också får chansen ångrar jag mig såklart direkt.
Det är mysigt. Det är en närhet och trygghet för honom. Det är väldigt smidigt att bara ploppa fram bröstet vid tröst, trötthet eller andra bra tillfällen.
När folk i min omgivning får höra att vi fortfarande nattammar, ungen är ett och ett halvt år nu, får jag ofta medlidande blickar och tröstande ord. Ord som de tycker att de tröstar mig med alltså. För enligt de flesta, vad det verkar som, så måste det vara en plåga att amma sitt barn när hen kommit förbi spädbarnsåldern.
Men jag vill amma. Jag vill att det ska vara vårt (mest ungens) beslut att sluta nattamma. Det här är sista gången som jag får uppleva det här och då ska jag banne mig göra det ända in i kaklet. Det är inte jobbigt, jag lovar. Okej på de där kvällarna och nätterna är det jobbigt. Men det hade ju varit jobbigt även om jag hade sprungit med vällingflaska eller napp ändå. Det handlar liksom inte om själva grejen som ungen stoppar i munnen utan att han sover dåligt och håller mig vaken i processen. Det är jobbigt.
Och igår var det så. Jobbigt alltså.
Och idag är ungen snorigare än dagen innan, snoret anlände redan i natt. Så svaret på varför han bökade omkring är ju uppenbar och hade inte kunnat undvikits hur jag än hade hanterat napp/bröst/flaska-frågan vid tillfället.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar